Aftonbladet – 3 november 1866, sida 3

det nya tyska torpundet skall nvarje stat, som deltager deri, ha rätt att genom sina representanter utöfva inflytande på och kontrollera förbundsmakten. Om man såsom Nordiska nationalföreningen gjort i 1 af sina stadger, antager, att ett statsförbund mellan Nordens trenne riken, med bibehållande af hvarderas fullständiga avtonomi och monarkiska förhållenden, ligger mom möjlighetens område, så kan man ha någon anledning att uppställa den frågan, huruvida någonting kan i det afseendet varn att lära a? det tyska unionsarbetet. Sedan de flere tillfällen att upprätta en dynastisk förbindelse, som förefumnits; blifvit förspillda vore det orimligt att förutsätta eller önska, att det danska folket skulle a hela sin existens på spel genom något slags antidynastisk revolution. Men hvad man kon önska och förntsäna, det är, att det danska folket icke läter göra sig till vasall under Ryssland. En nära och permanent allians med en sådan makt innebär ett faktiskt vasallskep, och detta skulle i sanning hvarken vara eguadt att betryggs den inre friheten eller Jemna garantier för Danmarks bestånd ens såsom vominelt sjelfständig stat. Alldeles isoleradt är Danmark åter! den svagaste stat i Europa i materielt hänseende och genom den farliga position uti hvilken det befinner sig. Vid valet åter mellan det nordtyska och ett skandinaviskt statsförhund, torde det icke vara vågadt att antaga, att folkets längt öfvervägande flertal skall föredraga det sednare, till följd af nationella sympatier och emedan det innebär större garantier för bevarande af inre frihet och folklig egendomlighet. Den stora svårigheten för anordnandet af ett skandinaviskt statsförbund ligger uti upprättandet af något slags central förbundsmakt, på sådant sätt att de trenne folken blifva alldeles likaberättigade. Under den gamla schweiziska författningens tid handhades de suveränpa kantonernss gemensam: ma förbundsangelägevheter turvis af trel. kantoner (Bern, Zärich, Luzern), af hvilka en I sender var ?Vorort?. Man ekulle kun1; na tänka sim att hvartdera riket på samma ör 4 j : sätt turvis förestode ledningen af förbundsangelägenheterna i förhållande till utlandet, om pemligen det skandinaviska statsförbun-: det på ett säkert och tillförlitligt sätt vore l försäkradt om ständig nevtralitet. Manl. skulle vidare kunna tänka sig ett slags fursteråd, bestående af regenternas med in-l:; struktioner försedda delegerade; men äfven l ett sådant blir opraktiskt, då det endastl. vore tvenne monarker inom förbundet och , den enes delegerade för tvenne riken på l: förhand bade gifven öfvervigt. Det är derföre svårt att tänka sig ett sådant statsförbund — alltid under den förutsättning att man önskar ett sädant med bibehållande af tvenne dynastier — annorlunda ställdt än så att monarken öfver del: två redan förenade rikena finge ledningen ! af försvarsväsendet ock utrikesangelägenheterna, med koostitutionel pligt att höra ettl. vid hans sida stående förbundsråd, i hvilket : hvardera af de tre regeringarne skulle insätta sina medlemmar, och med etablerande af konstitutionel ansvarighet för den gemen. samme krigsministern och ntrikesministern inför ett förbundsparlament. Tal. tänktel: sig detta förbundsparlament sammanträdande i Göteborg och sammansatt ef tvennel: kamrar. Den nedre kammaren skulle bestå af representanter, utsedda efter de vallagar, som hvardera riket för sig antoge, och efter . proportionen af befolkningen, t. ex. 1 för 30,000, hvilket för Skandinaviens 7!(2 millioner ionebyggare skulle göra 250 representanter. Den öfre kammaren borde deremöt bestå af ett lika antal representanter från hvarje lend, utsedda af rikenas särgrilda 2aatonalrepresentationer, t. ex. i allt 90, d. v. 8. IV från hvarje Jand. Talaren tänkte sig detia förbundsparlaments befogenhetsområde till en börjen icke I sträckande sig så långt, som det nordtyska förbundsparlamentets. Förslag skulle emellertid från dess 3ida kunna väckas om gemensamhet i vissa andra angelägenheter och till följd deraf om organiserandesf nya förbundsmyndigheter, för hvilkas trädande i verket dock skulle erfordras båda monarkernas sanktion. Talaren trodde det vara af vigt, att oml: man är intresserad för en sak, våga tänka tanken ut med bestämdhet och söka pree-l: cisera sina önskningar och sträfvanden i praktisk form. Det är klart att hvarje sålunda bestämdt och detaljeradt program l: stöter på långt större motstånd och hinder, än när man håller sig på de sllmänna ordalagens område; men det framkallar också mera verkligt intresse. Det är lättare att för ett sådant kunna framka:la en opinion, än om man på frågen: hvad viljen 12. —1: endast kan evara med sväfvande fraser. Talaren slutade med ungefär följande ord: I Tidpunktien är sådan, att hvar och enl: som är politiskt tänkande, som vågar tänka på framtiden och icke anser hvarje tanke l derpå såsom ett straffvärdt crimen I2esre mot den dorska och lugna materislismens majer l: stät, gr sig redv för sina åsigter, hvad man kan hoppas och hvad man bar att frukta. Europa är på visst sätt stadt uti en statsrättlig omorganuation. De hittills gäl-! lande fördragen äro sönderrifna. Det gäller att skapa en ny positiv statsrätt, ty ickel. kan man väl för allvar antaga, att det närvarande förhållardet skoll fortfara, att sta; terna skola stå isolerade vid sidan af hvar-! andra, utan andra principer än nräfrätten )! och tillfälliga allianser, samt att den allmänna fördragsrätt, som är frukten af ett årtusendes politiska och sedliga utvecklingsarbete skulle vara alldeles bortkastad. Det är af vigt för. hvarje folk att under denna omskapningsperiod hinna någorlunda intaga sia rätta plats, innan ett nytt fördragssyst:m kan anses genomfördt och sanktioneradt. Om den skandinaviska nationaliteten samlar sig till ett helt, om den tyska enar sig genom friheten, sårom den italienska, om England genomför sin parlamentsreform, om Spanien blir qvitt sin ömkliga dynasti och förenar sig med Portugal o. 8 v., då torde den tid icke vara atlägsen då federalismaen, som är framtidens stora politiska princip, gör sig gällande inom det europeiska steicsystemet såsom ett helt. Det skulle icke vara någon dynastisk sammansvärjning emotl folken, utan en verklig folkens heliga allians, en europeisk konfederation, framkallad af iden, att låta i förhållandet emellan nationerna rätt vara rätt och morslens grundsatser göra sig gällande.? Härefter uppstod en diskussion, i hvilken deltogo: baron Raab, prof, Aschehoug, dr Solilman, kapten Mankell, dr Sandahl och hr Forsberg, Vid. den gemensamma afionmålkiid, som derefter intogs, föreslog ordföranden frih. Raab en skål för Norge och de närvarande aorska ledamöterna af uuionskomiteng hvilken i vältaliga ordalag hesvarades af professor Aschehoug. Bibliotekarien Wiesel-l. gren föreslog skålen för D-nmark. Dr Sohlman egnade en särskild skål ät Ueland, såsom representant för Norges bönder. Uelend svarade med ett lifligt och humoristiekt föredrag, som framkallade lifligt bifall.