Aftonbladet – 3 november 1866, sida 2

då et till 5000, och samtidigt började den utändska konkurrensen. Längre fram steg abrikationen åter till 15.000 väfstolar år 1789, nedgick under revolutionen till 3000, nen höjde sig åter under kejsarrikets prakt ill 13,000, således lika många som under Ludvig XIV. Under restaurationen steg analet till 27,000, under Ludvig Filip till 50,000 och under den kortlifvade franska republiken ända till 65,000. Men nu inräder en reaktion, som ytterligare befrämjats genom den första eftergiften i frihandelsriktning år 1860. Man ville nemligen för att möta konkurrensen från utlandet skaffa billigare arbetsoch rörelsekrafter, och samtidigt förändrades modet och ville ha släta tyger i stället för de fegonerade, hvilka knapt skulle kunna ästadkommas lika goda och vackra på något annat ställe i verlden än Lyon till följd af den nödvändiga samverkan mellan alla dithörande klasser af arbetare. Af faconerade tyger utfördes fordom från Lyon årligen 1ör 100 miliioner francs, men 1858 blott för 84 och 1865 för 11, på samma gång som bela utförseln af sidentyger från Frankrike under de första 8 månaderna af är 1861 hade ett värde af 201 milloner francs och 1866 af 314 millioner. Nöden är nu, såsom nämndes, ofantligt stor, och arbetarne ha skickat deputerade till prefekten Chevreau med förelag om verkstäder för de sysslolösa arbetar: e (i likhet med nationalverkstäderna i Paris 1848 och enligt grundsatsen att arbetarne ega rättighet att få arbete af staten), om undersökning af orsakerna till den nuvarande nöden, särskildt af väfverierna på landsbygden, hvilka man naturligtvis påstår vara oändamålsenliga, sawt slutligen om ett skyndsamt antsgande af lagen om assosiationer, hvilken nu stått på dagordningen ett par är, samt om afskaffande af aceisen, d.. v. 8. förbrukningsafgiften för de till stad-n införda lifemedlen. Prefekten har lofvat göra hvad han kan, men han eger naturligtvis icke rätt att besluta i dessa ämnen. Emellertid insamlas penningar åt de nödlidande, men det kan icke förslå långt, isynnerhet som fransmännen icke äro så vena vid en sådan sjelfbeskattning som deras engelska grannar. Men icke en gång betydliga statsanslag kunna hjelpa annat än tör en tid, och kejsardömet måste nu antingen låta hela sidenindustrien duka under i Lyon med fara för möjliga arbetareuppror likasom under Ludvig Filip, eller också afskaffa actisen i städerna, hvilken utgör grundvalen för alla de stora byggnadsföretag, med hvilka Hausmann och hans embetskamrater vunnit sin egyptiska berömmelse och som lemna säkerhet för de ofantliga lån, kommunerna ha upptagit för detta vackra ändamåls befrämjande. Nu får man erfara följderna af det förra systemet att skapa konstgjordt och till på köpet oproduktivt arbete endast för att en kort tid lifnära en arbetarebefolkning. Efterverkningarne kännas nu i en ofantlig kommunalbeskattning, hvilken med ena han den tager hvad den gifvit arbetarne med den andra, derigenom att priset på alla lifsförnödenheter och hushyran uppjagastill en orimlig höjd. Den modesvindel, hvartill kejsarinnan Eugenie är skuld, och det slöseri, som hofvet visat och derigenomunderblåst hos de rikare samhällsklåsserna, kunna omöjligen bli varaktiga, uten mäste efter en tid upphöra, och de många arbetare, som deri sökt sin utkomst, äro nu brödlösa.