Aftonbladet – 3 november 1866, sida 2

sidenklädning, ty fröken Bochardidre var alltid utsökt klädd, hvilket hon väl kunde till följd af sitt betydliga mödernearf, hvaröfver hon fritt fick råda. Solen var i sin nedgång på andra sidan om floden, midtibland täta dimmor. Det hade hällregnat på aftonen: vattendropparne; som samlat si i löfven, runno ned på marken från alla hål med ett regelbundet ljud; några perlor af denna fuktiga kristall nedblötte den modiga vandrerskans hår. Hon lyfte op hufvudet och igenkände i de träd, som bekransada stranden, askar; hon älskade dessa; asken är hemmastadd i bergsbygden; han växer der till och med bögre än eken, något lägre än granen, inom den stora bokregionen. en hvad som isynnerhet locket fröken Bochardiere till denna promenad, var icke endast träden och floden; ; det var egentligen det mål, hvartill denna väg ledde. Der reste sig ett öfentligt sandstensblock, fordom skildt från det närbelägna bergetgenom nägon jordbäfning och betäckt med hundratals mos: sor i bjerta och skiftande färger; regnvattnet, som stannat i fördjupningar på spetsen och sedan nedrunnit, hade på detta ställe så urholkat klippan, att man skulle kunna: ha ansett det för ett verk af menniskohand; ty det hade verkligen utseende af en. stol. Man kallade i orten detta för markisionans stol, emedan fordom en af fruarne på Croixde-Vie plägat likasom Vidlänte der sätta sig nedmidtemot -Sevrefloden. Och Violante hade ofta roat sig med den fånken, att denna markisinna varit likasom hon sjelf en Alpernas dotter i landsflykt. Äfven hön hade måhända kommit dit för att: söka en aflägsen hågkomst af dessa praktfulla solnedgångar, en matt bild af denna oändliga renhet i luft, som man ej återfinner på något annat ställe i verlden.