Aftonbladet – 2 november 1866, sida 3

ning tro, att markisen af OCroix-de-Vie vägrat att längre tillfredsställa sin väns omåttliga snålbet, denne beslutit hämnas. arkisen befanns en morgon död; hans kammartjenare fann honom liggande på golfvet, badande i sitt blod, med en värja tvärtigenom kroppen. Det var hans egen värjo, som mördarne ryckt ifrån honom, och vändt emot honom sjelf. Under sin brådska hade de glömt att ta ifrån honom en stor briljant, som han bar på fingret och hvilken fordom hade blifvit skickad till Robert XV som gåfva från konungen af Spanien. Denna förgätenhet gaf anledning till en förhatlig dikt. Martel I:s kammartjenare återkom till slottet, der den förräiskt mördade borgherrens unge son, hvilkan skulle bära namn af Martel II, hade under faderns frånvaro stannat qvar jemte sin guvernör. Han medförde dit briljantent Denna kostbara juvel var i hans tanka ett bevis på at: hans husbonde icke haft at, göra ed missdådare. Den arme mannen. förvirrad af förskräckelse och sorg, vågade åstå, att markisen väl kunnat med egen hand gifva sig döden, och han berättade härom förfärliga saker, men detta afskyvärda tal rönte en hastig näpst. Tjenaren blef behandlad som han förtjenade, som en ljugare, som en galning. Man inneslöt honom i fängelse. Man inneslöt honom i fängelse! Så är verldens gång. De stora lägga munvkafle på de små, hvilka anklaga dem; de förkrossa dem under sjelfva tyngden af ein storhet; de stänga in dem; våldet, det är deras lag. Denne såkallade galning hade emedlertid icke uppenbarat något annat än hvad han sett, den arme tjenaren talade sanning. Och hvem tviflade då derpå inom provinsen? Hvem var ej öfvertygad derom efter hundra års förlopp? En osannfärdig berät