Aftonbladet – 2 november 1866, sida 2

ift är att beskydda de svaga, en uppgift,: om alltid varit och alltid skall vara dess rerkliga mission. Frankrike måste fortfaande på kontinentens politik tillämpa de orinciper, som det gjort gällande på hafren, då det tagit i sitt försvar de neutrala, varpå det gaf verlden ett framstående xewpel, när det grundade Italiens oberonde. Frankrike måste räcka en vänskapig hand åt alla folk, som måste afstå från in lystnad efter eröfringar och hvilkas bestånd ligger i Europas intresse, Är det icke klart att i Norden, till exemel, skapandet af ett starkt skandinaviskt äste, förenande till ett det styckade Danmark samt Sverge och Norge, skulle vara det enda medlet att åt dessa folk, de naurligaste väktarne vid Östersjön, förläna den lifskraft, som hotar att öfvergifva dem? Denna union är deras önskan, lika som den ligger i den allmäna jemvigtens intresse. För att få denna önskan uppfylld, på hvem kunna de utan fruktan lita, om icke på oss? Har icke Österrike också behof af ett stort moraliskt stöd för att kunna fullborda ar betet med reorganisationen inom sig? Hvar finna detta stöd om icke i Frankrike? Italien har behof af fred för utvecklandet af sin frihet, för sammangjutandet af sina provinser, det har direkt intresse af Medelhafvets fullständiga oberoende och af handeln med . indierna, skulle ej en allians mellan Österrike och Frankrike bereda Österrike de bästa garantierna för dess konserverande, för dess fria utveckling i politiskt och industrielt hänseende? . Sydtyskland, inklämdt mellan Preussen, Österrike, Italien och Frankrike, oroligt och fruktande att ej kunna inom sig finna kraft att lefva, blefve det ej säkrare på sin framtid, om det inträdde i ett förbund med Österrike, Italien och Frankrike, som alla tre ha det största intresse af att stärka Sydtysklands lifskraft, att garantera dess sjelfbestånd, som det kanske afstår af fruktan att ej kunna bibehålla det? Detsamma gäller om Holland, som ännu mer har behof af att principen om folkens oberoende blir segrande, denna princip som Frankrike bör representera nu mer än någonsin. Skulle alla dessa folk misstro oss, om vi öppet föresloge dem från i dag att uppställa de första hörnstenarne till ett slags europeisk association mot krigsfara? Frankrike har ingenting att frukta, hvar ken af Österrike eller af Italien, Sydtyskland, Holland eller af de skandinaviska folken. Det är således på det hållet som Frank: rike bör söka sina allierade och söka upp. resa en fast unionsbyggnad i den allmänng ordningens, i jemvigtens och i fredens in tresse. En sådan utrikespolitik är den som an står vår uppgift och följaktligen är det vå) skyldighet att antaga den; den skulle skän ka hela Europa lugn och förbereda de framtidsmål, vi eftersträfva. Må man tänka på saken; ty den internationella politiken måste beträda en ny väg Förtroende måste följa på misstroende, för ening på tvedrägt, brödraskap på ovän skap.