Aftonbladet – 31 oktober 1866, sida 3

andra med näsan och naturligtvis (!) halfvs Europa följde exemplet? Hvad vet jag. Låtom oss emellertid vara förvissade om en sak, att nya zeeländarne finna samma njut ning i nässlipning, som vi finna eller en gång funno uti en kyss från vissa korall. läppar. Hvar och en har sin smak och de ha sin, och på smak beror detta som allt annat. En kines äter fågelnästen, opium och beche le mer, en svart australienare tycker om giftiga ormar och ödlor och en fransman gurmandiserar å grodor. Är detstörre skilnad mellan dessa och vauligt folk? än mellan en kyss med munnen och en med näsan? Vi äro uti hvad man kallar ?fiendens land?, — bland maoriernas befästade platser — Waikato. Här äro fästningar, ingalunda föraktliga, hvilka kostat engelsmännen många tappra män under de sista fem årens krig. Här äro Rangirorg, Turanga och den dyrköpta Gate Pahl! Låt mig beskrifva en. På en plaiform ligger sjelfva fästningen, allb boningarne äro under jorden, beskyddade at tjocka jordtak mot artilleri och bomber, höga vallar och dju löpgrafvar omgifva densamma och reguliera rifle pits?, hvarifrån dolda skarpskytter med förträffliga gevär, godt öga och osvikligt mod attackera de belägrande, äro uppförda rundt omkring, tilllika med väl utförda redutter. Två sidor äro väl försvarade af en ogenomtränglig skog och en liten inejö med brant sluttande stränder, den tredje är oåtkomlig genom ett djupt moras och den fjerde kan endast nås efter ett mödosamt uppstigende, ty pahn ligger på en höjd. Några af dessa fästningar ha blivit tegns med storm, andia elter lång belägring, men sällan eller aldrig ha föngor gjoris, ty maorieraa ega alltid en sista reträtt genom underjordiska gångar till en säker plats i midten ef en skog, dit en hvit trupp aldrig kan framtränga uten ett hugga ut en väg, men hvari de infödda känna sig fullkomligt hemma och der de kupona lefva för mänga veckor af de rötter och örter de väl känna till, hvarefier de vid lägligt tillfälle bege sig till andra vänliga platser. Jeg bar sett dylika fästningar, bvari 1500 eller 2000 män kunpat garnisoneras, och i pästan hvarje fall ha de lemnat efter sig stora förråd af potates och anzan proviant. Gate Pah kostade engelsmännen ett svårt nederlag, och det finnes äfven de personer, som ge det namn af en vanheder. Der striddes en bård kam och derifrån flydde de stormande med panis fruktan. Efter en lång belägring och ett bombardemang, hvilket ändtligen tystnat de vilda försvararne, beslöt engelske befälhafvaren att sorma pleisen. Två regementen, det 14:de och 23:dje, voro utsedda och svart hade de nått höjden och voro på toppen af och öfver vallarne — ej7ett skott, ej ett spjut mötte dem; det var tydligt att fienden nu som förr nndsluppit och flytt genom de underjordiska gångarne när de sett att de ej kunde hålla platsen langre och att de engelska segrarne fätt blott skalet medan kärnas försvännit. In rusa de angenämt öfverreskade segrarne, bop efler hop, tills pahn är mer än half full, beredande sig att genomsöka platsen — så. höres ett krigsljud — ett ljud alltför väl kändt, elltför ofta hördt, alltför omenskligt i sitt vilda, skärande, öronslitande verop, för att någonsin förglömmas om, man en gång höret maoriernas krigsrop! — pang, peng, ang — pang, pang, psng, smattrar från alla båll, salfva efter saliva från de mest opåi:äknade platser, från vallar och murar, från jordens inelfvor och pabns högsta plateer; nya verop, nya gevärssalfvor — men ingen enda fiende är sedd, endast hans säkra budbärare, göra dussin efter dussin odngliga till strid. Engelsmännen stenna, rådgöra under en half minut, nigra bäfva redan, en fruktan för denne osedde fiende bemäktigar sig dem — de äro ej fega, men de ha insen fiende att anfalla. Åunu ett verop; innu en salfva och de hvita förvirras, rygga illbaka och rusa mot de vallar de nyss så fröjdefullt klättrat öfver, — disciplinen är glömd, befälhafvarnes kommandoord höras ej mer eller lydas ej och hvar och en tänker endast på sin cgen räddning — sauve ge peut är både tanke och handling! De fly, de fly! Detta mäste ha varit förfärliga minuter — dessa, då hundradetals skott blefvo lossåde mot dem utan att en enda fiende syntes. Förvirringeh var allmän, att stanna ansågs som en säker död och derföre lydde de med panisk skräck. Och jag önskade att detta vore allt, men, tyvärr, värre följde, ty i det ögonblick engelsmännen väl började fly — framkommo maorierna, och nu började en förfärlig massakrering: en grym, nförgätlig hämnd var tsgen på deras fiender. Låt täckelset falla deröfver — rysliga grymheter föröfvades på lefvande och sårade. Det var en olycklig dag för engelsmännen, men låt det bli sagdt till deras heder, att ingen enda officer flydde, ätt de tvärtom sökte återhålla soldathopen med hot och böner, ehuru örgäfves, och att, då de ej lyckades deruti, stannade de ensamma qvar, föredragande en soldats ärofulla död för ett vanhedradt lif. Engelsmännen återkommo naturligtvis snart och togo platsen utan motstånd — alla fienderna hade retirerat ochvoro snart i säkerbet i en allierad stams fästning. Hela denna del af Pfiendens land? är nu I engelsmännens våld och stora landsträckor illhörande de upproriska stammarne äro konfiskerade, på en del af hvilka militärkolonier anläggas. Vägar äro brutna ge nom skogarna och forts? äro etablerade kom militärposter i de aflägsna distrikterna. Efter ofvaonämnpda strid degraderades 23:dje regementet och dess fanor blefvo dem fråntagna, men det har baft tillfälla att sednare å andra platser genom tapperhet återvinna dem. s —V Andra dagen efter min återkorsst till Wellington var jag inbjuden till en Conversazione hos doktor L:s. Aftonen var ej ångt framskriden, och som jag ej kände ner än två eller tre af gästerna, motsåg jag tt par långsamma timmar, hvilka jog ämnade förkorta med en god bok. Jag hade emellertid knappast läst några sidor förrän nin värd, i sällskap med en främling, kom pp till mig. MPISll8t mig mr — att Intradunoara an