Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

Men nu tog sig berr de Bochardiere för att hosta. Det var en averterande hosta eller åtminstone en ganska menande. Markisinnan spratt till. ?Gå, sade hon till tjenaren, säg till om att herr de Bochardiere skall tillbringa natten på slottet. Godnatt, abbe. Chesnel, säg min son, att jag vill omfamna honom i morgon då han kommer tillbaka.? Abbe Gourio kysste sin tants hand. Chesnel gick tyst ur rummet. Herr de Bochardigre återtog stolt sin plats. Hör på, Lescalopier?, sade enkefrun, ?jag hade väl lust att afskeda er liksom alla de öfriga. Jag tycker att det vore så roligt ait få vara ensam. I detta ögonblick känner jag mig lycklig. Saken var den, att underrättelsen cm denna resa, som hennes son dagen derpå ville företaga för att oehaga henne, väckte hos henne en så Jjuf glädje. Hon var ej van att se markisen sysselsätta sig med henne, varken med hennes farhågor eller med nåsonting som rörde henne. Hon hade likväl ulltid varit den mest ömma mor. Hennes son ilskade henne, hon tviflade ej derpå; men an bedömde henne kanhända på samma ält som fordom hennes unga syster, abbens nor. För hvarje dag aflägsnade han sig lltmer ifrån henne; han trodde att hon ej ängre kom ihåg det förflutna. IV. Abbe Gourio, som först hade brutit upp ör att lemna salongen, skulle emellertid säert sist kommit till dörren, om icke Chesel vördnadsfullt låtit honom gå framföre, amt rättat sin mäktiga gång efter abbåns läpande. När de båda bade kommit öfver röskeln, och dörren blifvit stängd, vände!