Aftonbladet – 30 oktober 1866, sida 2

afton, är bitter! Jag har erfarit, jag, under sådana morgonstunder någonting vida värre än bitterhet. Det finnes inga ord; som förmå uttala en sådan ängslan. De veta ingenting, de; hvilka ej såsom jag hvarje morgon vid uppvaknandet känt kylan af ett svärd, som gått genom hjertat. Det är den första tanke, som ger sig luft. Då jag ännu var ung och min son var ett litet barn, kastade jag mig ur sängen och sprang, förryckt af frukten, till hahs kammare. Gud, som tyckes finna ett vöje i våra farhågor, hade väl kunnat påskynda den bestämda tidpunkten. Jag förvissade mig om, att min son ännu andades. Himmelen-är-tålmodig, den kan vänta, den vill ha sitt offer fallmoget och låter medlemmarne af huset Croix-de-Vie ega barndom och ungdom. Hvad jag då gjort, det gör jag ännu, och man vet här, att jag alltid, sedan jag stigit upp, beger mig till markisens rum... Men då tog jag mitt barn på mina armar och bar det i mitt bönrum, Han gjorde mig frågor, han ville veta hvarföre mina tårar runno ned på hans ansigte och hvad jag ville ha af Gud då jag bad. Hvilken därskeap! Jag bad derom, att min son icke skulle växa till, att ban nldrig skulle bli man. Och hvarje år, som förflöt, visade mig huru fruktlösa mina böner voro, Han växte till; jag tordes ej längre gråta i hans närvaro, så an kände nu orsaken till mina tårar. Lugna er, min mor, stunden är ännu låogt borta? Ni vet, att han nu säger att stunden är ko men... Chesnel, Chesnel! hvad kommer du att förkunna oss? Hvad har han gjort i afton ?? Han har icke tänkt så mycket som vanligt?, svarade med en bugning den inträdande tjenaren. Det var en vendeisk bonde med knotiga