Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 3

så rikt på genialiska öfverraskningar, som blott genom en fin nyansering fullt göra sig gällande, pianomomenterna sällan nedstämma en viss högljudd hvardagston, deschke blåsinstrumenternas fortissimo med nästen alltid samma gälla anskri öfverfylla sin rol; och i andantet förekom den oändliga taktmånheten nästan exercismessig. Menuetten åter och slutsatsen lyckades vida bättre. Preci ionen uteslöt här icke en viss skiftrikhet och ungdomsfrisk schwung; kapellet tycktes sjelft fänfördt af det underbara som det utförde. Att hvad vi anmärkt icke riktats mot anförarens nit och skicklighet utan blott mot hans resurser, torde knappast behöfva nämnas. Slutligen kunna vi icke underiåta att här ånyo uttala en önskan, som tvifvelsutan är gemensam för alla tonkonstens sa: na vänver 1 vår stad, den nemligen att symfonien, denna herrliga konstform hvarur både tanke och känsla hemta så oförvanskliga skördar, måtte hädanefter oftare, än en lång tid varit fallet, representeras härstädes. Den är för högt aktad och ärad för att i något afseende kunna blifva lönlös, och den har alltför stort inre värde för att sällsyntheten skulle behöfva anlitas att öka dess tjuskraft.