Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 3

MUSIE. Musikaliska akademien började i går den serie af matinter, hvarpå denna konstinstitution, alltid för ändamål! som äfven i och för sig äro egnade att vinna allmänhetens sympatier, årligen plägar bjuda vännoerva af den mera alivarliga tonkonsten. Scdan representationen inledis med en förtjenstfull komposition till Davids 51 psalm af vår ge nom sin värderade andliga musik sedan länge kända tonsättare, hr Gille, utfördes af en ung elev, hr Wideman, ett välkändt andarte med presio af Felix Mendelssohn, hvilket så genom förtjenster som fel kan anses temligen betecknande för denna maösiro. Såväl det med sitt vemodiga svärmeri ljufva och intagande som det med upprepningar och längd tröttande deri fordrar emellertid finare, eller åtminstone flera, pyanser i utförendet, än fom nu kommo stycket till del, hvaremot det i dagligt tal k. svåra rätt lyckligt öfvervanns. Istöl let för den aria ur Friskytten, som, enligt hvad programmet angaf, skulle utföras af hr Leander, fick man höra tvenne romanser ganska utirycksfullt återgifvas af mill Bergman, en bland akademiens framstående lärjungar — den förra en särdeles anslående nyr montisk sång af hr Arlbers, den sednare Schumanpns verldsberömda: Du meine Seele. Genom ett något raskare tempo skulle begge hafva vunnit, enligt vår tro, Sin redan erkända telang såsom vinoloncellist ådagalade mll Bergman derefter, i förening med hr Anderssen, under utförandet af en nociurne för två celli af C. Schubert (icke den store Franz), hvilken komposition, oaktadt de -xeqverandes bemödanden, emellertid förekom synnerligen fattig på innehåll och anda. Matingens glanspunkt var natuligtvis den sist följande stora C-moll symfonien af Joseph Haydn, ett blond hans förnämsta m sterverk och följaktligen ett bland de förnämsta i verlden. Jemte och utöfver ordentliga snille, den lugut lysande tanukeklarheten, den milga käuslans geeteltning i en outtömlig rikedom på smekande melodier och den beundransvärda förmögen alt ät de särskilda instrumentgrupperna opartiskt och ölverlägset gi-va just de roler, som öfverensstämma med deras karsakter, lörnimmer man här äfven en storhet i formen, som Haydn icke alltid har, emedan han icke alliid vill så h:fva. Så är emellertid förhållandet med den herrl!iga menuetten, och synnerligen finalen, er verklig tonstorm af det mest hän!örande lif. Ett tillfyllestgörende, fulländadt ätergitvande af något så stort och helt som detta konstverk blifver naturligtvis för ett t:!l avtalet ringa kapell af elever en omöjlighet så i afseende på qvalitet som qvantum, då både anföraren och orkegetern måste eftersträfva teknisk kor rekihet såsom sitt närmaste mål, och resultatet förhåller sig till en sann tolkning ungelär som god, felfri innanläsning till verklig deklamaltion,. Så tycktes i första allegrot.