Aftonbladet – 29 oktober 1866, sida 2

utgjort hela provinsens samtalsämne? Upp repas icke bemska historia till och med sf barnen? Våra bönder korsa sig då markisen går förbi. BSe,säga de, se den siste af en förbannad ätt 1? Madame?, utropaae Lescalopier, ?måste jag väl påminna er om det lölte ni givit dem ni kallar edra vänner? ?Att icke mera tala om dessa förfärliga saker, är det icka eå? Att icke ens tänka deruppå. Därskop, ren dårskep att vilja hoppas någonting sådant... Nåväl? ja dock, ja, min vän, jag har lofvat och jag vill hålla mitt löfte... Ack Lescalopier, ni är alltför sträng. Och om det vore er son L...7 Hon sjönk ner i en länstol; hon vred sina händer. Dessa läkare, mumlade hon, ha en barbarisk nyfikenhet, Inser jag då ej, att de skulle vilja tvinga mig att säga dem?... Jag, jag; är jag då i ständ dertill? Men tala då till mig, mina vänner; hvad har jag gjort er, hvarföre tigen 127 Herr Lescolopier de Bochardidre aftorkade tvenne tårar, som rullade ned utför hans blomstrande kinder. Han rörde på sig, han gjorde till och med en åtbörd, men så advokat han var, egde han ej mod att tillägga ett enda ord. Min tant?, fördrietade sig abben säga, Pmen måste afskeda dessa läkare.? ?Man påstår, att det är ljuft att förflytta sig tillbaka i det förflutna?, återtog markisinnan med en nästan qväfd röst. ?Jag var enka vid:22 års älder innan jag blef mor. Mitt äktenskap, min sälthet hade räckt i tre månader då markisen, min man, min älskade Martel... De ha alla burit detia olycksbådande namn... Men hvem skall befria mig från denna fasansfulla syn? Denna morgon då jag trodde markisen ha somnat