Aftonbladet – 26 oktober 1866, sida 2

Mile, DORA SSR STSG SE ka s, så träder Preussen in i det fria Europas Nlitiska slaglinie och en allians mellan Norn och Tyskland till en stormakt skulle då ra den skandinaviska politikens triumf och r de förenade rikenas särskilda politik en or och löftesrik framtid, som mer än ertte Novembertraktaten.? Författaren betonar, att det, som vi vilja gå en allians med, ej är den ruttna tyska aktionen, hvilken blott komme att draga s öfver i det reaktionära lägret, tillbaka Il andra sidan om den Rubicon, som vi enom Novembertraktaten öfverskredo, utan ed det tyska folket, när dess politiska dag ppgår, och att det således är god grund t se sig före och ej förhasta sig. Han amhåller vidare, att det för vår förmåga tt häfda vårt oberoende och erhålla goda lkor i en allians med en så ojemförligt ycket större makt som Tyskland, ej är likiltigt om de nordiska staterna underhandla ärskildt eller gemensamt. I Skilling-Magazinet — en veckotidning med rycket betydlig spridning, som utgifves i risliania — läses en uppsats om ?Preussen g de nordiske Riger, af hvilken vi anföra öljande: ?Preussen sjelft torde i detta ögonblick j befinna sig i en så gynnsam ställning, om det vid första ögonkastet kan se ut. Visserligen har det gått segerrikt ur sista riget, men det har stora svårigheter att fvervinna, innan det får sina eröfringar consoliderade till en statskropp. Degamla lianserna äro brutna. Österrike batar det ner än någonsin. Ryssland, legitimitetens ista förkämpe, är missnöjdt öfver fördrifandet af de tyska smäfurstarne, ryska ejsarfamiljens onklar, kusiner och svågrar, senom hvilka Ryssland utöfvat sin stora inlytelse och förlamat hvarje kraftigt, gemenamt uppträdande från Tysklands sida. stället för en beroende medhjelpare har det lerjemte i Preussen fått en mäktig granne, som kan föreskrifva sina vilkor och som förr ller sednare måste bli dess uppenbara finde. Den gamla alliansen mellan Preussen och Ryssland, som gaf sistnämnda makt ria händer till Polens sista undertryckande, ir nu bortblåst. Frankrike är surmulet öfver Preussens maktförökning, och isynnerhet lerföre att det gick miste om Rheingränsen, hvilken det hoppades erhålla såsom ett säkert resultat af sista kriget. Preussen kan således nog önska sig en bundsförvandt i detta ögonblick, och om redan Danmark genom sin. flotta kunde blifva en nyttig vasall (hvarföre Preussen i våras, under förberedelserna till kriget, er-t bjöd Danmark hela eller större delen af Slesvig, mot vilkor att Danmark slöte sig till Preussen, såsom dess amiralstat), så måste det förenade skandinaviska Norden blifva en långt värdefullare bundsförvandt. Man har länge nog talat om, i huru hög grad Sverges-Norges och Danmarks politiska sammanslutning skulle stärka dessa länders inre förhållanden, deras andliga och kommersiella intressen; och vi äro de sista att misskänna den utomordentliga betydelsen häraf. Men första vilkoret för att kunna ha fritt andrum och lefva oberoende hemma, är att intaga en aktningsbjudande ställning inför sina grannar. Frågan är derföre den, att det nordiska enhetssträfvandet kan komma att passa in i det europeiska systemet; derförutan kommer det aldrig att bli en pölen verklighet. Men en sådan eventuaitet synes nu vara för handen. Det förenade Skandinaviens flotta och sjöfolk skola alltid i och för sig intaga en aktningsvärd ståndpunkt och tillsammans med Preussens sjömakt, som har ännu större ekonomiska tillgångar att förfoga öfver, kunna de bringa det derhän att bli en ÖOstersjö-stormakt vuxna, åtminstone när denna makt blott 5 månader om året har isfria hamnar. Häri ligger betydelsen af de tre nordiska rikenas politiska sammanslutning, vare sig att man tänker sig den genomförd under en dynasti — hvilketivåra ögon är det mest betryggande — eller såsom ett rent statsförbund på traktatmässig väg. Detta inser Preussen mycket väl. Det känner, att det förr eller sednare skall komma att stå i vapen mot Ryssland. För en sådan händelse skulle ett förbund med det förenade Norden vara af stor betydelse; och det är derför antagligt, att det ville offra större delen af Slesvig, om det genom en allians med hela Norden kunde betrygga sina nordliga gränser och skaffa sig en allierad till sjös. Låt oss betrakta saken från en uteslutande svensk-norsk unionel ståndpunkt. Ryssland är vår arffiende. Det lurar på första gynnsamma tillfälle att få isfria hamnar på Gotland eller i Finmarken. Med detta mål för ögat har det i århundraden motarbetat det skandinaviska enhetssträfvandet, h ars förverkligande skulle öka vår andliga och materiella motståndskraft och utgöra största hindret mot Rysslands planer. Ingenting ådagalägger klarare betydelsen af den tillökning i kraft, som den politiska skandinavismens genomförande skulle förskaffa oss, än den omständigheten att Ryssland är en så afgjord motståndare deremot. Meu, svarar man oss: det gagnar i alla fall icke, vi äro för små. Några finnas till och med, som trösta sig med, att andra europeiska stormakter ej skola tåla, att någon oförrätt bg oss. Men finnes det någon illusion, som bort försvinna efter de sista årens erfarenheter, så är det väl den, att den svagare kan påräkna hjelp mot våldets anfall. Hur har det gått i Danmark, och huru i Tyskland? Vi få först och främst lita på oss sjelfva och öfverväga den frågan, om vi vilja våga det yttersta för vår nationalitet, frihet och oberoende. Vilja vi det ej, så förtjena vi ej heller längre att vara en oberoende nationalitet, och ingen stormakt bryr sig mer om oss; men vilja vi våga det yttersta, så kan det ej bestridas att tre äro starkare än två. En politisk sammanslutning med Danmark bringar oss en anserlig hjelp till sjös och en här på 30,000 man. Erfarenheten från Italien och Tyskland bekräftar sanningen af kejsar Napoleons ord i det sista märkliga cirkuläret: en oemotståndlig makt drifver de mindre, beslägtade folkstammarne, antingen de vilja det eller ej, att sammansluta sig i större statsgrupper. Det finns emellertid också en annan utsigt ST RR ES 0 rn — AT RÖ BA RDIG