Aftonbladet – 26 oktober 1866, sida 2

. TE aa AE a RR SR RE RR redstraktatens löfte-i detta hänseende, med K nindre att det derigetiörh kan uppnå en vär o; entlig fördel för sig Sjelf; artikelförf. fort-f ar derefter sålunda: Kunna nu de tre nordiska rikena ej bjuda I e Preussen sådana vilkor, att det blefve möj-s igt att vifina dess välvilja, utan att för-v edra sig sjelf? Ett försök är saken åtmin-k tone värd. ö Om också Danmark synes skola falla som Ik stt moget äpple i Preussens famn, sedanla Sönderjylland definitivt införlifvats med dess in andvinningar, så blir dock ett sådant herrag löme ej utan sina stora faror, emedan detly komme att väcka andra stormakters afund-k sjuka och fiendskap, liksom det ingalunda vore omöjligt att Danmark, för att frälsa å sig undan den ögonblickliga faran, påkallade g tsarens hjelp och hellre valde att tillsvidare g bli ett lydland under det mera aflägsnag Ryssland, än att direkt öfverlemna sig åtlg sin besegrare — något som vi allraminste kunde förtänka danskare, sedan vi både ile första och andra slesvigska kriget lemnat g dem i sticket och förkastat deras förnyade lf anbud att välja vår konungaätt till arfving 3 af Valdemarernes krona. V Men äfven om Danmark, mot att återfå lg Slesvig, kastade sig i Preussens armar och lt tilläte det ätt förvandla danska hamnar till l) preussiska sjöfästningar, kunde Nordtyskland, med sina vidsträckta ländgränser och 1 deraf följande nödtvång att alltid hålla stora l, stridskrafter i beredskap, ganska lätt finna l sig nödgadt att overksamt åse, huru Ryss-l, land tillegnade sig öfverhögheten öfver den lt norska och svenska halfön — en ställning, f som under vissa nära liggande förhållanden l4 kunde medföra stor fara för Tyskland. I Det är således tydligt, att förbund med li ett fritt och enigt Norden skulle erbjuda l) Tyskland långt kraftigare och varaktigare, borgen för fred och trygghet mot norr och l; öster, än ett omtvistadt herravälde öfver en , liten del af vårt områ:e. Under alla om-l1 ständigheter komma vi i nära förhållande l, till Tyskland. Frågan är, om detta förbållande skall å vår sida vara ett lika berättigadt, eller ett osjelfständigt. i Det är ock ett faktum, att Preussens nul. varande ledare haft öga för den fördel, som l. Nordens förening skulle erbjuda Tyskland, l om det förra ville med det senare ingå fost-1. brödralag mot deras gemensamma fiende i öster. . Men vilkoret för ett sådant förbund måste vara fri omröstning i Slesvig och godkännandet af en Nordisk förening. Är det sålunda antagligt, att anbud om ett dybkt förbund skulle bli välvilligt mottaget af Preussen, så synes ock försöket utan minsta bye böra göras af de förenade rikena. Ehuru vi ej här kunna framföra bevis för vår utsago, så ha vi likväl erhållit tillförlitlig kännedom om att sakerpa för ögonblicket befinna sig i den ställningen, att det gäller att slå till, för attafvärja att Danmark antingen följer med Slesvig till Tyskland eller ock i den allra närmaste framtiden svär Ryssland trohet och lydnad. Den Skandinaviska fråganstår derföre nu så, att man utan längre dröjsmål måste söka att lösa den i den närmaste framtiden, det vill säga straxt; ty det är i ordets bokstafligaste m ning periculum in mora, Och om någon häremot invänder, att Danmark först måste tillspörjas, en ny riksakts-revision genomföras Oo. 8. v., så svara vi att den måste vara blind på båda ögonen och döf på båda öronen, som ej kan förnimma att det danska folket mer än gerna vill sluta sig till Norden, när det danska Sönderjylland följer med såsom morgongåfva, medan det är ej mindre visst att Danmark i motsalt fall följer den makt, s m återförenar det med dess bortröfvade söner. Ingen ministöre, ingen dynastisk familjepohtik skall kunna afhälla danskarne från att göra gemensam sak med Norden, när detta bjuder dem och deras slesvigske landsmän en sjelfständig och Jjemnbördig ställniog i vårt brödralag. är vi således hade danskarne sjelfva, Preussen och Frankrike på vår sida, medan England naturligtvis skulle glädja sig åt den återstälda freden inom det germaniska Europa och det derigenom vunna värnet mot Ryssland, så skulle det gå underligt till, om ej frågan kunde lösas inom den korta tid, förhållandena ännu lemna oss. Det gäller intet mer eller mindre än Nordens framtid; men det gäller att handla, medan ögonblicket är vårt. Illustreret Nyhedsblad innehöll nyligen en längre artikel af hr J. Lie om Lavalettes cirkulair. Unionsrigernes og Nordens Stilling til en germanisk Folkepolitik?, hvaraf vi meddela några utdrag: 2 — — Men huru länge kan Novembertraktaten skydda oss — denna traktat, på hvilken våra politici vilja grundmura vår trygghet? Jo, så länge som England och Frankrike äro eniga nog och i stånd dertill. Men redan nu äro dessa makter ej desamma, som de hvilka år 1855 med oss afslöto Novembertraktaten. Sedan den tiden har Europa blifvit ett annat — allianserna äro ju fria — och England och Frankrike äro ej längre uteslutande dominerande makter. Preussen och Italien ha ryckt upp i ledet bredvid dem, Epgland i sin. non: interventionspolitik drar sig ur spelet, förklarande sig för en asiatisk? makt, och — hvilket är den största förändringen — Nordamerika återgäldar Frankrikes inblandning li Mexiko samt Englands beteende under inbördeskriget, genom att inblauda sig i den europeiska politiken medelst den allians med det mot Europa fiendtliga Ryssland, hvarlöfver man nu präglar medaljer i Petersburg, och hvaraf den österländska frågan redan erfarit en återverkan på ett sätt, som strider mot de engelska och franska intressena. Af många märken att sluta, och ej minst af de loroliga förhållandena i sjelfva Nordamerika, hör till och med ett krig mellan England och Frankrike å ena, samt Nordamerika och Ryssland å andra sidan långtifrån till osannolikheterna, redan under den närmaste framtiden. Men hvart tager då, när vestmakterna ha händerna fulla, det skydd vägen, som vi i Novembertraktaten trott oss ega mot ett ryskt angrepp?? Artikelförfattaren yttrar vidare, att i så2.1 fll Tockland äv Nardena natnrlioa