namn) 1 st. f. Spandau och Gratz 1 st. f. Grätz — men af belgiska och holländska så många flere. I holländska namn bör i st. f. y skrifvas ij (uttalas: ej). I st. f. Nimwegen, Leyden, Gröningen bör skrifvas Nijmegen, Leijden, Groningen. I det vallonska Belgien äro franska, i det flamska a I tyska namn på sin plats; att här, såsom Ylofta sker, utsätta dubbla namn är meningslöst och förvillande, när ej orten är dels fransk, dels flamandsk, såsom fallet är med hufvudstaden, der således båda namnen: Bruxelles och Brissel må angifvas. Hvad Frankrike, Italien, Spanien och Portugal angår, bör — utom det ofvan anförda I— märkas, attist. f. Rheims skrifves Reims, Ji st. f. Aetna — Etna, i st. f. Chateau Cambresis — Cateau C., att Maas och Schelde i Frankrike heta Meuse och Escaut, att man bör säga Spålato, men Spalåtro, Mårsala; att ispanska och portugisiska namn tonvigten ligger på slutstafvelse, när ordet slutar med konsonant, på nästsista, när det slutar med vokal — undantagen härifrån betecknas i de resp. språken med en accent, såsom Evora, Alava, Avila. Likaså Cåttaro, Corfdl, Mågara, 0...8. .v. För tonvigten i ryska namn är svårt att uppgifva någon reIgel; man säger Irkåtsk, Tobölsk, Jaroslåf, men Nikolåjef, Poltåva, Vladimir, Sevastöpol o. s. v. Beträffande de öst-europeiska och icke europeiska namnen anser hr Erslev, i likhet med flere utländska geografer som arbeta för en reform i samma riktning som han, att den i det föregående förfäktade principen, enligt hvilken ett geografiskt namn bör användas i den form det eger på ort och ställe, svårligen kan tillämpas. För ryska, polska och andra slaviska samt magyariska namn anser han att man lämpligast lägger det resp. landets uttal till grund och så tillämpar sin egen rättskrifning, ty Idet är ej att begära, att enhvar skall lära Isig dessa språks uttal. Alltså, t. ex., i stäl let för den förtyskade formen Woronesch I bör skrifvas: Vorönjesj, för Kiew: Kijef, för Moskau: Moskvå, för Kischenew: Kisjenjof, för Astrachan, Archangelsk och Charkow: Astrahan, Arhangelsk och Harkof, för Pesth: Pest. På samma sätt tsar för czar, madjar (icke: madschar) för magyar, tatar för tartar. I En annan oundviklig afvikelse från principen medgifver förf. i fråga om en mängd äldre, traditionella, historiskt häfdvunna och märkvärdiga namn, som numera alls icke begagnas på ort och ställe. Bland sådana i Europa påpekar han Tiber, Konstantinopel, Adrianopel, hvilka det näppeligen torde låta sig göra att ersätta med Tvere, Istambul, Edirnå.Deremot yrkar han att man till lättnad vid undervisningen skall kasta bort t. ex. sådana onödiga forntida namn, som de kottiska? alperna, de penninska? 0. 8. V., som i forntiden antingen alls icke (t. ex. namnet de lepontiska? alperna) eller åtminstone föga användes och nu alls icke begagnas af befolkningen på ort och ställe. Bland öfriga traditionella namn lärer man ej kunna undvara sådana som Indus (heter hos linfödingarne Sindu; dess form i Zend-språket, Hindu, har gifvit namn åt landet: Indien, och åt folket: Hinduer), Oxus, Jaxartes, Ganges, Nilen, Guardafui (af Djard Hafån), Madagaskar (af Malagas), eller af upptäckare påhiltade namn, som i hela den civiligerade verlden intagit de ursprungliga, lo kala namnens plate; i dessa fall måste man behålla de traditionella namnen, såvida man vill göra sig förstådd. Hvad angår Amerikas geografiska namn, bör man hålla sig till deras former i det europeiska språk, som på hvarje ort är herrskande, och lemna de indianska åsido, då numera verldsdelens inbyggare mestadels äro af europeisk stam. De flesta namn böra sålunda, då engelska, spanska och portugisiska äro de mest utbredda språken, skrifvas och uttalas i enlighet med ett af dessa språk. Dock böra namnen i Hollands och Frankrikes kolonier behålla holländsk och fransk form; likaså må för en del af Kanada, i flere England tillhöriga, men af fransktalande invånare bebodda vestindiska öar de franska formerna användas; namnen å Danmark; vestindiska öar; der engelska språket herrskar, böra uttalas på engelska och ej, såsom vanligen sker, på franska. För grönländska och andra eskimoiska namn böra vi använda vårt eget stafsätt, lämpadt efter det eskimoiska uttalet. De asiatiska namnen behandlas vanligen i läroböcker på ett ytterst regellöst och förvirradt sätt. För Nordasien; tomär väsentligen ryskt, anser Erslev riktigast att begagna de ryska namnen — med dansk (svensk) stafning, lämpad efter det ryska uttalet. I främre Indien ha visserligen engelsmännen makten, men den infödda befolkningen är vida öfvervägande, hvadan de inhemska namnen borde upptagas och betecknas med vårt skrifsätt. Väl ha flere namn, som ej brukas af de infödda, vunnit sådan häfd, att de näppeligen kunna utträngas (t. ex. Benares kallas af hinduerne Varanasi, Sejlon — Sinhala, 0. s. v.); men att i danska (svenska) läroböcker skrifva Oude, Nepaul, Hugly, hvilket är ett engelskt skrifsätt för icke-engelska namn, medan uttalet lyder: Aud, Nipål, Hugli, är temligen meningslöst. På indiska öflocken ha holländarne något så när liknande inflytelse, som engelsmännen på fastlandet, men ej netionell löfvervigt; således ärej skälatt upptaga det hoiländska skrifsättet af ortnamnen å dessa öar, utan i. stället bruka de malajiska namnenJuttryckande dem genom nordisk rättskrifning; äfven här finnas emellertid konventionella, för infödingarne okända namn, vv or al rn Me ;.) Såsom ett sorglustigt exempel på lärares okunFö gr och vårdslöshet kan ref. nämna, huruledes han under sin skoltid fick lära sig uttala det ofvannämnda tyska namnet Hennegau —i st. för provinsens rätta namn Hainaut — halft tyskt, halft franskt (Hennegå)! Något dermed beslägtadt, men ännu befängdare, är den allmänna vanan att uttala ryska namnet ; Ukraine såsom vore det franska: Ukrän, ist. f. Ukrajne; man får till och med upplefva, ; att svenska historiska författare rent af skrifva i Ukrän. J) I sammanhang härmed kunna vi påpeka det lämpliga uti att man hos oss läte danskar och norrmän få behålla sina namn utan för