brias lanternor icke kunnat varseblifvas från Skåne förr än högst två minuter före samman stötningen, fastän besättningen på Cimbria observerat Skånes lanternor tio minuter derförut, ansågs befälhafvaren på Cimbria genom underlåtenhet att hålla sina lanternor författningsenligt lysande, varit vållande till olyckan, hvarföre högsta domstolen också ogillade nämnda fartygs rederis yrkande på skadeersättning. Vice häradshöfding Beckman, som varit ombud för Cimbriabolaget, har, med stöd af sedermera gjorda iakttagelser, trott sig kunna leda i bevis, att de stridiga uppgifterna hade sin naturliga förklaringsgrund i det förhållande, att en ljus källa under vissa omständigheter kan synas till en an nan, utan att denna sednare synes till den förra. Till följd häraf begärde hr Beckman hos K. M. att, enligt 31 kap. 3 rättegångsbalken, vinna resning i högsta domstolens dom och tillstånd att få åberopa den upptäckt han ansåg sig ha gjort såsom ett nytt bevis i målet, anhållande derjemte att högsta domstolen ville infordra vetenskapsakademiens yttrande i ämnet. Denna ansökan Maloga af högsta domstolen under den 8 sistlidne aj. Med afseende på ämnets vigt för bedömande af rättstvisten, angående dylika olyckshändelser, ansåg sig hr Beckman icke destomindre böra beära vetenskapsakademiens utlåtande i ämnet, etenskapsakademien remitterade frågan till generalen frih. Wrede och professorn Edlund, hvilka nu afgifvit yttrande, hvars innehåll här nedan meddelas: Till kongl. vetenskapsakademien ! I skrifvelse af den 12 sistlidne Juni har v. härradshöfdingen hr O. A. Beckman, med anledning afen rättegång mellan rederierna för ångfartygen Cimbria och Skåne, af hvilka det förra sjönk vid en, mellan båda ångfartygen under natten till den 14 Oktober 1858 uppkommen sammanstötning, utan att någonting af fartyg och last kunde räddas, anhållit om kongl. akademiens utlåtande deröfver, huruvida om tvenne lika starkt lysande föremål befinna sig på längre eller kortare afstånd från hvarandra, man med rätta under alla förhållanden kan antaga, att, då det förstas ljussken synes till det andra, äfven det andras skall synas till det första, eller omsådana omständigheter kunna inträffa, att, oaktadt den lika ljusstyrkan hos dem båda, det förstas ljussken kan synas till det andra utan att detta sednares förmår framtränga till det förra. Sedan kongl. akademien till undertecknade remitterat denna fråga, få vi derpå afgifva följande svar. Om mellan två, lika starkt lysande föremål A. och B., belägna på något afstånd från hvarandra, icke förefinnes något medium, som diffunderar ljuset, så är det af sig sjelft klart, att om Å. synes till B., så måste äfven B. synas till A. Detsamma måste äfven blifva fallet, om mellan de båda lysande föremålen befinner sig ett medium af ifrågavarande slag, som är symmetriskt beläget i förhållande till de båda föremålen, t. ex. om en dimma, en rökpelare eller dylikt ligger i ljusstrålarnes väg, på lika afstånd från båda ljuskällorna, eller ock sträcker sig med samma täthet från den ena ljuskällan till den andra. Det symmetriska läget af det ifrågavarande mediet relativt till de båda ljuskällorna är i detta fall ett vilkor för att ljuset från A. skall BA till B. med samma styrka som det från B. till A. Om deremot i närheten af det ena af de lika starkt lysande föremålen, t. ex. A., befinner sig ett ljusdiffunderande medium, utan att på samma afstånd från B. ett dylikt ämne förefinnes, så kan det inträffa, att ljuset från A. synes till B., utan att ljuset från B. är synligt till A. För att närmare fixera begreppen vilja vi antaga, att en dimma omgifver Å. eller befinner sig i dess omedelbara närhet åt B. till. Det från A. ankommande och mot dimman fallande ljuset måste då hafva en större intensitet än det ljus, som ankommer frän B. till dimman, emedan afståndet från A. till dimman är mindre än från B. till densamma. Dimman är således starkare belyst af ljuset från A. än af det från B. Då man nu tillika vet, att intensiteten af den ljusstyrka, hvarmed ett föremål synes vara upplyst, är, åtminstone inum vissa gränser, oberoende af afståndet mellan föremålet och ögat, emedan bilden på näthinnan förminskas i samma mån som ljusintensiteten aftager med afståndet, så måste uti ifrågavarande fall det från A.kommande ljuset synas starkare i B., än ljuset från B. synes i A. Det kan härvid lätt inträffa, om dimmans beskaffenhet och de båda ljuskällornas styrka och inbördes afstånd äro behörigen afpassade, att skilnaden mellan de båda ljuskällornas synbarhet blir så stor, att A. synes till B., utan att B. synes till A. Utom den anförda orsaken till den olika synbarheten af de båda ljuskällorna tillkommer äfven en annan, som i hög grad bidrager till samma resultat. Det är den omständigheten att en åskå: dare i ÅA. har svårighet att varseblifva ljuset från B., emedan i hans öga intränger en mängd främmande ljus, som reflekteras af den från A. starkt upplysta dimman, en svårighet som icke förefinnes för en åskådare i B. Genom anställda försök med vattenimma, rök af olika slag, mattslipade glas m. m. hafva vi funnit ofvanstående slutsatser till alla delar bekräftade. Det är således säkert, att, om mellan två lika starka ljuskällor, belägna på större eller mindre afstånd från hvarandra, befinner sig ett ämne, som genom diffusion hindrar ljusets rätliniga gång, såsom en dimma eller dylikt, och detta ämne icke har ett symmetriskt läge i förhållande till de båda ljuskällorna, det kan inträffa, att ehuru den ena ljuskällan synes till den andra, så synes den sednare icke till den förra. Stockholm den 5 Oktober 1866. Fab. Wrede. Er. Edlund.? — Skuldfordringsmål. Presidenten O. A. Tauvon och advokatfiskalen Carl Rydqvist, i egen-.