verktyg, vapen, bomullstyger, krut och — arbe drycker; detta pa land är nu ansedt för det bästa i Nya Zeeland och kan ej vara värdt mindre än fyra millioner pund I sterling. För att motverka dylika ensidiga affärer Toch om möjligt tillintetgöra beräkningarne af de svekfulla jordspekulanterna var det Iförordnadt uti infödingarnes erkännelseakt, att de ej skulle tillåtas att afyttra I jordegendom till någon annan än kronan, och alla redan afgjorda köp förklarades ogiltiF om ej genast fastställda af guvernören. Vid första anblicken synes detta vara opartiskt, billigt och rättvist, enär derigenom I de infödda räddades från alla de snaror, som europerna lagt för dem och hvilka intill I denna tid förorsakat nästan alla de tvister som uppstått emellan de två racerna; men likväl har från detta förbud sprungit ej mindre än tre krig i tjugo år, hvilka fostrat misstroende, elände och hos många ett djupt hat emellan de gamla och de nya odlarne af landet och hvari många tusende af båda fallit, ej som försonings-, utan hämndoffer åt en princip, nu af alla medgifven att vara värre än det fordna individuella besvikningssystemet. Orsaken är lätt sedd — en ung, ny stat, som hade att sträfva uppåt sida vid sida med Australiens kolonier, behöfde allt den kunde erhålla, och lättaste sättet att finna resurser var att monopolisera all jordegendom i den nya kolonien, och detta var ernådt det ögonblick de enda egarne ej tillätos att sälja till den högstbjudande. Följden var att i stället för många spekulerande köpare, det nu fanns blott en och denna enda fruktade ingen rival. De infödda, som önskade disponera någon del sf sina stora, fruktbara landsträckor, hvilka de ej förstodo att använda, voro tvungna att acceptera hvad pris helst den lokala regeringen erbjöd, hvilket i flesta fall (äfven på sednare åren) var blott ett par pence pr acre, ej sällan mindre. Och detta samma land var snart antingen såldt för från ett till åtta pund pr acre eller bortårrenderadt för lika mycket pr år som det kostat i köp, dymedelst, jag behöfver knappast tillägga, inbringande en procent som kan räknas i tusenden. Tvistiga politiska frågor, hvaraf denna är en, äro ej ämnade för denna lilla skizz, men för att förstå det följande är det nödvändigt att veta något deraf. Tre krig ha, som jag sagt, följt af dylika jordköp, vanligtvis emedan många stammar hafva eganderätt uti hvarje stor landsträcka; och alla höfdingar och underhöfdingar måste med-. gifva försäljningen. Om det endast finnes en eller två som ej göra detta eller om hvar och en ej erhåller hvad han eller de anse som sin fulla, om än så ringa del af köpesumman, existerar deruti redan den gnistå som vid första storm kan bryta ut uti full låga, och det gifves tyvärr bland båda de stridande parterna många män, alltför benägna att fostra densamma. Hvarje nytt, stort landköp, nu projekteradt af regeringen, väcker derföre uppmärksamhet bland folkets bästa beskyddare — den fria pressen — och ehuru lagar, utfärdade 1862 och 1865, numera medgifva de infödde rätt att sälja deras egendom till hvem de behaga, finnas uti desamma dock många tvistepunkter, synnerligast en, hvarigenom en mängd stora ?reserver? af det bästa land blifvit afsatta, hvilka egarne ej ha rättighet afyttra till annan än lokala regeringen. Framtiden skall visa huruvida detta är ett vist steg eller motsatsen. En af dessa reserver är Manawatu? och negotiationer voro öppnade för dess köp af provinsen Wellington. Ett möte af regeringens ombud och alla de höfdingar hvilka egde del uti detta land; som ligger vid ena sidan af Rangatikeifloden (hvars andra sida regeringen redan eger) och är flera mil långt och bredt, dervid ett bestämdt antagande eller afslående skulle gifvas, var utsatt att hållas den 14 April; och det var hufvudsakligen för att åskåda och b-skrifva detta folkmöte som jag befann mig ombord på en ångbåt, klyfvande böljan blå och styrande mot norra ön. en vacker April-dag 1866. Wellington, der vi landade, är hufvudstaden Nya Zeeland, helt nyligen återigen upphöjd till denna värdighet, efter att Auckland under sednare krigsåren varit reformgens säte. Jag kan ej säga att Welington gör ett fördelaktigt intryck på den nyss anlände främlingen och jag tror ej att ett längre vistande der skall förändra detsamma, Staden är byggd i en halfcirkel vid Nicholsons Bay, kringsluten af berg på tre sidor med sjön å den fjerde, tydligen förespående att den aldrig kan utvidgas till en verkligt stor plats och den är ej så väl utlagd som de flesta andra härute. Utsigten, hvilken borde vara högst angenäm, enär gator och hus ligga amfiteatraliskt, den ena öfver den andra (ej olik en d I af Södermalm i Stockholm) är här skymd af en framskjutande udde, och de ark bergen göra ett kalt och ödsligt intryck. usen äro i allmänhet af trä och: motsvara hvad i allmänhet ses i en svensk småstad. Der finnes ej en enda byggnad af betydenhet. Inloppet till hamnen är djupt och godt och de största skepp kunna 3å in. Skeppsbrott inträffa naturligtvis här som annorstädes och det är endast 18 månader sedan ångfartyget Dunedia förliste någonstädes vid inloppet, dervid alla ombord förlorade lifvet. Den kalla sydvinden blåser. upp i viken och gör staden under vintern kall och, att döma efter det lilla jag sett, treflig. Låt mig emellertid ej förgäta att )sgoods Empire Hotel är så godt som nå