I Maori-land. (Bref från en svensk i Nya Zeeland.) Lyttelton, Canterbury, NewZeeland, Juli 1866. När år 1845 de olika stammarne af Nya Zeelands infödingar förmåddes frivilligt erkänna Englands herravälde öfver dem och vid hvilket tillfälle den kontinent der de i århundraden, kanske årtusenden, lefvat, blef en britisk koloni, förbehöllo de sig besittningsrätt till allt det land, hvarå de mångfaldiga stammarne bodde, eller till hvilket de kunde visa arfsanspråk eller eröfringsrätt. Detta var största delen af den bästa jordmånen, och engelska kronan blef derigenom, noga räknadt, endast landets lagstiftare, lagens uppehållare och invånarnes beskyddare, ehuru naturligtvis engelska nationen drog nästan hela fördelen af den py-öppnade kommersen och de år efter år uppspringande små kolonierna. Det är sannt, allt det land som ej var upptaget blef kronojord och derföre säljbar egendom, men isynnerhet å norra ön af Nya Zeeland, der de infödda bo till fullt niotionde-delar af deras hela antal, var kronans jord vida mindre än de ursprungliga egarnes och följaktligen (i fall opartisk lag hade blifvit skipad) borde dessa ha dragit stor fördel af de köp, hvilka nödvändigtvis egde rum när de hvita der slogo upp sitt framtida hem, byggde byar och städer. De vilda hade längt före denna period blifvit besvikna af samvetslösa spekulanter, och tvister emellan säljare och köpare af land hade ofta slutat med blodiga dåd, ej sällan hemskare och förfärligare bland de civiliserade än bland de bedragna innebyggarne af landets urskogar. Men om äfven rysliga gerningar blifvit af dessa olärda vildar utförda — hvilket ej kan nekas — kunna vi undra deröfver, när vi erfara de svek och bedrägerier som föröfvades mot dem af den bättre(?) hvita mannen. Det är ej min afsigt att utförligare vidröra detta ämne här; men jag vill likväl nämna, att vid ett tillfälle en landsträcka, lika stor som Irland, afhändes egarne för ett par tusen punds värde af kulörta stenar, leksaker, några