Aftonbladet – 22 oktober 1866, sida 3

TEATER. Det nya stycke af Lebiche och Martin hvarpå Dramatiska teatern sednast bjudit Jag, komedi i tre akter, lär egentligen ht ensamt den sednare till författare. Stycke eger samma karakter af sedemilande lust spel, som de sednare af denza firmas be kanta stycken, t. ex. Så pudrar man folk Herr Perrichons, resa m. fl., utan att vars fullt så uppsluppet som dessa. Det närma: sig derför mera den klassiska franska ko. medien, företrädesvis Mohere, fast naturligt vis en ren efterbildning af hans manår e varit författarens afsigt. Föreningen af sed. ligt allvar och fin romik gör emellertid et le3 godt intryck; och om än ätckilligi kan anmägkas mot vissa delar, anse vi lik. väl stycket i sin helhet som en både under. hållande och god komedi. Handlingen vänder sig kriog de två herrarne Dutrecy och de la Porcheraie, båda fullkomliga egoister, sådana som vår tid med sin materialistiska riktning så lätt alstrar, och kring deras planer och företag. Dutrecy fattar kärlek för en systerdotter, som han redan bortlofvat åt en ung man, hvilken hon älskar, och de la Porcheraie söker jemte den andra lura en doktor Fourcinier att till underpris sälja en trädgård, genom hvilken en gata skall dragas. Ivgendera skyr något medel för att nå sina afsigter; men i sista stund omintetgöras dessa, och de skiljas, den ene för att, öfvergifven af slägt och alia, framsläpa en enformig och kärlekslös tillvaro, den andre för att genom ett kringflackande lif undgå sarmanlefaaden med en återkommen hustru, som han afskyr. En värmare ut. veckling af handlingens gång anse viöfverflödig, då styckets förtjenst mindre är att söka i någon ny, fin eller spännande intrig, n i teckning af de särskilda personerna och framförallt af hufvudkaraktererna. Författaren har förstått att lyckligt belysa grundiden från två sidor: Dutråcy är den naiv genom förhållandena och ett lugnt lif små: ningom tillskepade egenkäre, då deremot de la Porcheraie är den ironiske, kallt resonaerande och klart seende egoisten, hvilken uten tvekan, utan fras söker sitt jag som medelpunkt för sin tillvaro. För Dutrecy är aerföre beqvämheten, lugnet, de kära vanorna allt, medan de !a Porcheraie djerft och följdviktigt ställer den egna fördelen, vinningen, främst. Med riktigt omdöme bar således författaren gjort Dutrecy till den förälskade, emedan han ännu kan hysa kärlek, på sitt vis, då den andre deremot ej vore i stånd at. återfinna en gnista värme inom silt bröst. Hvad som emellertid gör äfven de la Porcheraie till komisk figur, oaktadt hans afskyvärda egennytta, är lumpenheten i det mål han eftersirätvar, och hans planers beroende af en så obetydlig tillfällighet som en cbehaglig hustrus äterkomst. Båda dessa karakterer ha i alla enskildtheter en verkligt slående sanning, äro tecknade med en öppenhet och trohet, som förtjena loford. Äfven de öfriga personerna, ehuru ej så vigtiga som de förra, ha behandlats med omsorg, fastän de äro mindre ursprungligt och friskt tecknade än de förstnämnda. Såsom fel uti anläggningen kunna anmärkas den alltför romaneska anledningen till Armands och Georges vän