Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

men visar oss på samma gång en dvinnay som fyndigt förstår att färglägga och förädla sin passion, som, i det hon uppoffrar sig sjelf, gör sig den illusion, att hon räddar sin man och sålunda bringar honom ett försoningsoffer för den sorg hon vållat ho: nom. All den rörelse och alla de smärtsamma motsägelser, som rymmas i hennes bjerta, gifva sig luft i detta skri: POm jag måste dö, så må gå! Jag känner det bästa som lifvet har atterbjuda, och-dess fortvaro skulle endast tvinga mig till nya uppoffringar.? Då madame Roland sålunda uppeldade sig sjelf genom den ensliga känslan af en sent född och brinnande lidelse, hade hon endast en kort tid öfrig att lefva, För henne kunde revolutionsdomstolen endast vara en mellanlänk mellan fängelset och schavotten. Då man uppläste dödsdomen för henne, svarade hön stolt: ?I dömen mig värdig att dela de stora mäns öde, som I hafven mördat; jag skall söka att till echavotten medföra samma mod som: de hafva visat.? Och detta mod visade hon verkligen, då hon ögonblicket derefter, den 8-Nov. 1793, kl. 12 5 på eftermiddagen, gick döden till mötes. Det låg ett allvarligt leende öfver hennes drag, som var lika långt från svaghet som från skrytsamt öfvermod. Hennes friska och strålande anlete bar icke något spår af rörelse. Hon var klädd i en blommig hvit klädning. På vägen till schavotten kom hon förbi Pont-Neuf, der hennes barndom hade förflutit, och måhända sökte hepnes ögon de fönster, från hvilka hon såsom heltung flicka såg solen gå ned bakom Chaillots höjder. Hon hade till ledsagare på den hemska kärran en stackars karl, en f. d. direktör för assignat-fabriken