Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 3

för honom. Jag ärar och älskar miu man, säger hon, såsom en öm dotter tillber en dygdig fader, för hvars skull hon till och med skulle offra sin älskare. Men jag har funnit den man, som kunde ha blifvit denne älskare, och på samma gång jag förblef mina pligter trogen, förmådde min uppriktighet icke att dölja de känslor jag för dem offrade. Min man, som på grund af såväl kärlek som egoism var utomordentligt ömtålig, kunde icke uthärda tanken på minsta afbräck i sitt välde. Hans inbillning målade de mörkaste bilder, hans svartsjuka förtröt mig, och vi voro båda olyckliga... Jag skulle velat följa honom öfverallt för att mildra hans sorg och trösta hans ålderdom; men Roland förbittrades vid tanken på ett offer, och sedan det väl kommit till hans kunskap att jag bragte honom ett sådant, var det slut med hans lycka. Han lider af att mottaga det, men kan icke afsäga sig detsamma. i. Denna smärtsamma och dunkla sida är Idel som de kompletterade och rättade memoir afslöja, och om denna sent vakn iga lidelse är det som de nyligen funna brefven lemna ett intressant vittnesbörd. . Buzots bild fyllde madame Rolands själ ännu i fävgelset, och efter den 2 Juni ännu mera än någonsin). I dessa sista ögonblick syves all den kraft, som detta energiska hjerta egde, hafva koncentrerat sig ien enda tanke. I allt hvad den storsinta qvin) Den 30 Maj blef madame Roland häktad i sin undanrymde mans ställe, och den 2 Juni blefvo de förnämsta af girondisterna tagna i fängsligt förvar. Då flera af dem begagnade tillfället till att fly, blefvo de den 29 Juni förklarade fredlösa och ströfvade omkring utan att ega något hem.