Aftonbladet – 20 oktober 1866, sida 2

egna sig odeladt åt de militära förrättningarne, ehuruväl detta ej är fallet i Schweiz. och ej heller af framstående militärer ansetts nödvändigt. Vi antaga emellertid, åtminstone såsom en öfvergång, att allt befälet från och med bataljonsbefälhafvaren borde vara fast anstäldt. Beräknar man bataljonerna till omkring 700 man, så skulle här uppstå c:a 300 bataljonschefer, 150 re-gementschefer (sävida man vill bibehålla regementet), 75 brigadöfverstar (eller generaler) samt 20å25 divieionsgeneraler, säger 600 högre officerare, hvilka, med en aflöning i medeltal af 5000 rdr, skulle kräfva en samlad statsutgift af 3 mill. rdr, ett i sanning i alla fall ganska betydligt belopp. Tager man bort bataljonscheferna och låter endast de högre officerarne åtnjuta fast an-ställning, så bör beloppet kunna reduceras till omkring 2 millioner rdr. Att den militära vetenskapen och högre skickligheten skulle tillräckligt uppbäras af en fast aflönad officerskår om 300 bildade män, anse vi vara utan allt tvifvel, särdeles när dertill kommer instruktiopsofficerare för läroverken och öfningarne. Detta hvad befälet angär, hvilket vi här anse vara ett moment af hufvudsaklig vigt. terstår att utveckla, huruvida manekapet uti en armå, grundad på allmän värnepligt, till den styrka vi förutsatt, skall kunna öfvas på så kort tid, att dessa öfningar ej blifva för landet ruinösa. Derom må talas en annan gång.