Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 3

Konst-utställningen. VII. Till en del bildad i, men ieke uteslutande påverkad af Disseldorfskolan är Wallander den på utställningen talrikast representerade konstnär (antalet af hans exponerade taflor uppgår till icke mindre än 22) och hörer sålunda till dem, hvilkas omfång och innehåll? man der bäst kunde lära känna. En granskning af hans taflor visar, att han väl icke har någon stor sfer, men att han inom densamma rör sig med mycken ledighet;och liflighet. Han ser lifvet i allmänhet från den lustiga sidan; den fritt brusande glädjen är hans rätta element; karnevaler, bachanaliska Bellmansscener utgöra hans bästa ämnen. Han har på detta område verkligen nyskapat åtskilligt säväl i fråga om komposition som uttryck; och om man än någongång kan tycka, att hans figurer sakna den naiva omedelbarhetens prägel, att de äro för mycket sfsigtliga, att karakteristiken i någon mån öfvergår till grimas och att de liksom säga till åskådaren : ?se huru grufligt lustig och glad jag är?, så har det å andra sidan ofta lyckats honom att ge ett rent och friskt uttryck åt den innerliga glädjen. Man betrakte blott åtskilliga figurer uti ?Friaredans i Delsbo?, framför allt den unga flickan längst åt höger, för att finna, att Wallander kan förträffligt måla ett af den lifligaste och oskyldigaste lustighet strålande ansigte. Hvad särskildt angår Wallanders skildringar ut den Bellmanska verlden, så tro vi att man icke får a priori uttala rågon förkastelsedom öfver dem derföre att konstnären till behandling valt ämnen, som aldrig kunna få ett egentligare uttryck än det de uti den berömde nationalsångarens dikter för alla tider erhållit. De böra betraktas såsom försök att i bild omsätta sådana af de odödliga dikterna, som innehålla ett pittoreskt element; och sedda ur denna synpunkt, såsom målade reminiscenser från Bellmans sånger, torde de ega ett visst berättigande, om än deras verkan till en del beror på de minnen af dikterna, som de väcka hos åskådaren, och denna verkan således icke kan sägas vara uteslutande målerisk. De äro egentligen att betrakta såsom ett slags konstnärligt utförda illustrationer. Målandet efter diktverk har i sednare tider häfdat sig en plats såväl inom historiemålningens som genrens område. Ofta uppstår härvid onekligen samma olägenhet som understundom visar sig, då ett genom läsning allmänt bekaöt dramatiskt mästerverk skall uppföras på scenen: de som sedan länge satt sig in uti styckets alla poetiska skönheter och egendomligheter och i sin fantasi åt dess gestalter redan sökt ge en viss prägel, känna sig föga tillfredsställda af den sceniska framställning, som föga kan motsvara den idealbild de för sig u,pgjort, då deremot de, som föga kännz stycket eller dermed tillförene äro alldeles obekanta, kunna finna denna framställning förträfflig och egnad till att inleda deras närmare bekantskap med diktaren. Wallander har haft eti utmärkt föredöme i en af de berömdaste Disseldorfermålarne, Pomerinkaren A. Schrödter, som i sina målningar och raderingar efter Cervantes Don Quixote,