Aftonbladet – 17 oktober 1866, sida 2

luppträder det ej till värt bistånd; blottiförJOch hvad ega vi att vänta af England, af Isig toryeller whig-kabinetter, som i sjelfva l verket ej längre representera olika politiska principer. utan endast äro tvenne familjeängen af en reglering, hvarigenom den norfra iska nationaliteten kommit till sin rätt,der kulle i en såden kamp erbjuda Preussen för ördelar, som måhända ej understege gagbli et af hvilken annan förbindelse som helst. Med de förutsättningar, hvarpå en sådan lians måste hvila, vore den för öfrigt detsamma som, eller åtminstone den afgörande nledniogen till ett stort vestligt förbund mot Ryssland, mot asiatismen, som, emedan er1) fringen är dess lifsprincip, oupphörligt sträf! var att utvidga sig, som ej tillbakaträngdes genom Krimkriget och som sedandess blott sk samlat nya krafter till ny kamp. Medan jvö Palliansernas frihet? ännu består, är det let Nordens sak, för dess egen räddnings skull, De att erbjuda denna förbindelse, och om dejlce varaktiga fördelarne deraf öfvertyga Nord-ne tysklands statsmän. Men blir ej Nordtyskland på detta sätt ve och i den närmaste framtiden knutet till E vesterns intressen och förbundet med mak-ku ter, som låta det utan oro motse kampen med den östra kolossen, då är fara värdt att ett beslut fattas, för hvilket de skandi-m naviska folken falla som offer. Enligt pre-!2 judikater, så nya, att vi ej om dem behöfva st påminna, ha mäktige medtäflare ett beqvåmt S sätt att, med eller utan vädjande till vapen-m lyckan, uppgöra sina tvister: nemligen geke nom att låta tredje man släppa till skade-P: ståndet. För en allians mellan Nordtysk land och Ryssland ligger ett sådant uppgö-lq, relsesätt nära till hands: man förenar siglp om att dela Norden, såsom man förenade sig om Polens deloing ; Preussen tager Danmark, Ryssland får Sverge och Norge, och Sundet skiljer de två Östersjömakterna åt. Till det ena eller andra hållet måste Preussen vända sig, dess närvarande tillstånd är blott pro visoriskt; omgifvet af färsk afundsjuka och fruktan på alla sidor, måste det på ett eller I ir annat sätt arrangera sig så, att det ej blir isoleradt. Väljer det Rysslands allians, har det väl utsigt till ytterligare förstoring, men I 4 en gång kommer den dag, då vänskapsbandet brister med en makt, af hvilken det g dock alltid är hotadt. Väljer det alliansen I3 med Skandinavien, af hvilket det intet harlf att frukta, och dermed sluter sig till vestern, är dess ställning deremot varaktigt betryg-lp gad: med eröfringspolitikens representant ärl4 förbindelsen tillfällig och öfvergående, med k nationalitetspolitikens representanter är den varaktig, ty med dem har det beståndande intressen gemensamma, så sannt eljest det vestra Europa representerar den framåtgående kulturen. Hvad åter vidkommer frågan om vårtv eget intresse af en sådan allians, så ärsva-. ret derpå redan gifvet i det föregående: lr Nordens sannolika öde blir eljest, att an-lt vändas till delning mellan medtäflare, som ! besegla en tids vänskap med att slukals hvar sin del af det byte, som ingendera tillr låter den andraatt behålla oskiftadt. Ty detl! förhållandet, att Nordens riken nu äro lemnade åt sig sjelfva, fullständigt isolerade, Cc förnekas ej af någon, den der ej detta kan räknas till last. Man hänvisar väl till vårt I förbund med vestmakterna, men det skydd, l! Novembertraktaten lotvat de förenade rikena, har alltid förefallit oss temligen illusoriskt, och den erfarenhet om helgden af högtidligt slutna fördrag, de sista åren skänkt ! oss, her blott bekräftat riktigheten af vår. åsigt. Traditionel sympati förenar oss med ! Frankrike, men om denna makts vänskap : skall gagna oss, när den behöfs, beror afj: vilkor, som ingen traktat garanterar. Ensamt f i ening med England drager det, till andras : hjelp, svärdet i ett krig, som kan nödgal det att få kämpa vid sina egna gränser. l: dess egoistiska partireger ng, af dessa vare komplexers vexelvis regerande utskott, som vid statsrodret njuta maktens sötma och för sin egoisms räkning exploitera ett stort lands resurser, utan någon annan politisk Ihänsyn, i smått eller stort, än denna: huru Iman skall behålla makten när man är beatus possidens, huru fördrifva motståndarne, när man hör till oppositionen? Spörj Danmark, hvad vi kunna vänta af England. och svaret skall blifva: hotande råd och föreställningar om eftergift och undfallenhet för våra fiender, späckade med falska löften om hjelp, derest råden följas, och sedan, när de följts, nya hotelser samt till slut intet annat än detta uppmuntrande beröm: den trösten egen I dock alltid, att 1 handlat efter edra bästa vänners råd? (sir Augustus Pagets ord till biskop Monrad). Måhända skall England gå ännu ett steg längre; det skall kanske i Paris tillstyrka en gemensam demonstration till sjös?, såsom lord Russell flere gånger gjorde under sista danska kriget. Och derpå skall Frankrike gifva samma logiskt slående och ovedersägliga svar, hvarmed det gång efter annan afvisat Englands lust för demonstrationer. Vi skulle ejt — så heter det i Drouyn de Lhuys not till furst La Tour dAuvergne den 10 Juni 1864 — vi skulle ej, såsom England, ega i vår makt att begränsa våra operationer efter vårt eget tycke. Trots våra bemödanden att lokalisera fiendtligheternö, skulle det dock svårligen lyckas oss att hindra dem att utbryta på våra egna gränser.4 För England deremot — anmärkte franske utrikeeministern vid ett annat tllfälle — är det en simpel sak att föra ett krig, som från dess sida inskränkte sig blott till företag till sjös, såsom blokader och uppbringande af fartyg. Men hvilka äro då vilkoren för åväga bringande af den allians mellan Skandina vien och Nordtyskland, som vi påyrka, och som, enligt vår åsigt, så starkt förordas af båda parternas intresse? Svaret ligger redan antvdt i de hecaonade ordalagen: en