Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

UTRIKES. ENGLAND. ) Reformrörelsen fortgår oafbrutet i Eng Tland. Den 8 dennes kl. 1 e. m. hölls et I monstermöte i Leeds med processioner a: J arbetareassociationer med musikkårer i spetsen. Man uppskattar antalet af deltagare ; detsamma till 200.000 menniskor. Deputationer hade infunnit sig från Bradford, HudIdesfield, Halifax, Dewsbury och åtskilliga landra orter. Mötet hölls på en slätt straxt l utanför staden, på hvilken fem särskilda tribuner voro uppförda. Hvar och en af I dessa hade sin ordförande. Mötet antog I fyra resolutioner i samma anda som de på föregående möten beslutna. När processionerna anländt till platsen för mötet, skalI lade trumpetfanfarer för att äska tystnad. Ordföranden uppläste nu första resolutionen. Härpå uppstämde trumpeterna åter fanfarer och hela församlingen uppsträckte händerna till tecken af -bifall. På samma sätt gick det till vid hvarje resolution. KI. 105 var mötet slut; alla musikkårerna blåste nu ?Rule Britannia?, hvarefter processionerna tågade tillbaka till staden. Den största ordning herrskade hela tiden. På aftonen hölls ett nytt möte i stadshuset, då en adress framlemnades till Bright och tal höllos såväl af honom som af flera andra folkledare. En af dessa, parlamentsmedlemmen Forster, förklarade, till trots för de resolutioner, som entagits på eftermiddagen och oaktadt föreningen för införande af allmän rösträtt tillställt mötet, under församlingens bifallsrop att han för sin del icke var anhängare af denna rätt, utan föredrog e.t annat system, stödjande sig på bofasthet, men att han icke desto mindre skulle med största omsorg studera alla de åtgärder, som blefve föreslagna för att tillförsäkra folket en vidsträckt rösträtt. En af hans fordna medbröder i parlamentet, f. d. parlamentsmedlemmen för Huddersfield hr Leatham uttalade sig deremot för allmän rösträtt. Bright ansåg sig icke efter de förklaringar han afgifvit i Manchester, behöfva ytterligare göra några förbehåll i denna punkt; han framhöll nödvändigheten att utsträcka rösträtten för att rena parlamentet och göra det till ett sannt uttryck af hela engelska nationen, och icke af vissa privilegierade klasser. TYSKLAND. Grefve Bismarck har den 6 dennes öfver Stralsund begifvit sig till Rigen, der han ämnar vistas någon tid. Medan preussarnes fälttåg 1866 slutade med en lysande segerfest och triumftåg, ändade deremot förbundstruppernas eller den 8. k. tyska riksarmens fälttåg med en temligen skandalös broschyrlitteratur, som fortfarande meddelar nya upplysningar om rikstruppernas obegripliga krigföring förliden sommar. Vi ha förut omtalat eni Wien utkommen skrift om Badens misstänkta förhåliande under striden mot Preussen; nu har i Mänchen utkommit en broschyr, kallad: Bairarnes förbundsfälttåg sommaren 18667, som icke ger den förra efter. Deruti berättas, att den 71-årige prins Carl af Baiern medförde 8 praktvagnar och 168 hästar, vidare en hel vagnpark med silfver, porslin, fjäderfän, en hel kår af kockar, frisörer och andra tusenkonstnärer, samt att baierska högqvarteret uppskjöt operationernas början flera dagar, emedan snickaren icke kunde få de för kommenderande generalens beqvämlighet beställda stolar färdiga. Afven furst Turn und Taxis befann sig i högqvarteret och var utrustad på samma sätt som prins Carl; han hade 4 briljanta ekipager och talrika köksvagnar, hans kock och kammartjenare hade sina särskilda kabrioletter 0. 8 v. På slottet i Wiärzburg höllos lukulliska middagar, medan preussarne jagade 8:de förbundsarmekåren tillbaka öfver Mainlinien. Någon samverkan mellan bairarne och förbundstrupperna egde i sjelfva verket aldrig rum. Prins Alexander af Hessen lemnade sålunda i största hast jemte hertigen af Nassau baierska fästningen Marienburg, då det sades att preussarne framryckte för att bombardera den. I stället för att afvärja ett anfall i flanken på bairarne, räddade han sina trupper genom ett skyndsamt återtåg till Hessen. Hvad bairarnes strid i Öfre och Nedre Franken angår, påstås att aldrig i någon tröffning skickades mer än några få bataljoner af förtrupperna i elden, och att man som oftast vid reträtten glömde draga till sig de mot fienden framskjutna afdelningarne, hvilka då fingo sköta sig sjelfva och i de flesta fall blefvo omringade och tillfångatagna. I etriderna omkring Aschaffenburg och Kissingen hände det att man lät ett enkelt halfbatteri uthärda en förtviflad strid mot vida öfverlägset fiendtligt artilleri, under det ett mycket talrikt artilleri af, som det uppgifves, ända till 150 kanoner bölls overksamt i restrv. Följden af dessa ömsesidiga förebråelser och skandalösa Enthällungen? är att all-l männa opinionen bestämdt bryter stafven öfver småstaternas militära förmåga vare sig till anfall eller försvar och mer än förut anser ett förbund med Preussen nödvändigt för deras egen trygghet. Etter alla de inom tyska pressen framställda betänkligheterna rörande möjligheten att åstadkomma ett sydtyskt förbund, börja nu äfven tvifvel yppas huruvida nordtyska förbundet någonsin kan bli en verklighet. Det är klart att Preussen icke behöfver brådska dermed, emedan det i verkverkligheten kan utan något förbund vinna hvad det genom ett sådant söker uppnå. Anledningen dertill är den sista mecklenburgska landtdagens hållning. Majoriteten gaf visserligen sitt bifall till den af regeringen följda politik men uttalade derjemte en liflig fruktan för genomgripande förändringar i mecklenburgska författningen, hvilka lätt kunde bli en följd af nordtyska parlamentets beslut, då de icke-preussiska länderna der blott bli representerade af något mer än 50 medlemmar, hvaremot Preussen kommer att disponera 240. Dylika bekymmer lära hysas i flera af de andra småstaterna som tillhöra nordtyska förbundet, hvilket som bekant ännu endast hvilar på en allians