Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

TO) OVAT AVALGE UPP CM MMA GM AIUGCaNUly,y IN, 0 nbe den högtärade publiken ha ett ögonbfick a tålamod; primadonnan, som helt ogenera på J och utan att synnerligen bekymra sig 0O! af psjazzons missöde midt för hans näsa aju sterar sina nedre extremiteter, alla de ö le I riga sujetterna, som i hvarjehanda ställnin Ät gar äro sysselsatta med att styra ut sig — e Jallt detta är brokigt och burleskt; men ma r )ser lätt, att det härrör från en konstnär ll som icke uppsöker det förvända och toklu ja I stiga, för att blott grina deråt, utan son läfven i lifvets simplaste förhållanden oci 5 I mest besatta karnavalsupptåg kärleksfull n ) uppspårar lifsyttringar och individuella drag ir SOm erinra derom, att vi äfven här semen ;5niskor, med hjertan mottagliga håde fö t-sorgen och glädjen och som åtminstone in direkt hänvisa på det sköna och ideala. .) Ehuru ganska sjelfständig tillhör doc DUncker genom gängen af sin utveckling skolan i Diisseldorf och från samma hål stammar flertalet af genretaflor på utställ ningen. Bland de svenskar, som mera omedelbart påverkats af och utvecklats i Dis seldorferskolan, märka vi: Fagerlin, Norden I berg, Jernberg, Koskull, Eskilsson, Rudbeck, mll Börjesson och Helander, alla konstnärer .Jaf en ganska aktningsvärd rang. Främst nämna vi Fagerlin, som genom sin förträffliga ?Kärleksförklaring? ingifver tden förhoppniogen, att svenska konsten i honom skall få en ersåttning för hvad den i DUncker förlorat. Ingen konstvän, som besökt expositionen, har kunnat annat än med verkligt nöje och sann njutning betrakta denna tafla. Den företer en så slående sanning i uppfattning, en så stor finhet i karakteristik och uttryck och ett så stort mästarevälde öfver tekniken, att den med allt skäl kan anses för en musei-tafla, och man måste beklaga att den befinner sig i privarmans ego och icke kan för statens räkning inköpas. Oaktadt det betydande mästerske pet i fråga om de tekniska hjelpmedlen, gör sig dock detta på intet sätt Il gällande såsom virtuositet och bravour; det hela är så enkelt och oafsigtigt; man komI mer aldrig att tänka på svårigheter, som blifvit besegrade; man njuter af den harmoniska stämning, som är utbredd öfver I det hela, och när man från den ovilkorliga Injutnvingen af det konstsköna öfvergår till närmare och mera detaljeradt skärskådande, Iså erkänner man för sig sjelf, att det är högligen sällsynt att påträffa en sådan förening af lyckligt färgsinne, säker teckning och förmåga af individualisering. Nordenberg är elev af Tidemand och man spårar lätt i hans taflor denones inflytande. Att han är en konstnär, som allvarligt arbetar och gär framåt, derom vittnar hans Tiondemöte i Skåne?, en klar och lefvande skildring ur verkligheten, ehuru icke företeende fullt samma djup i uppfattningen och finhet i karakteristiken, som man finner hos de två förutnämnda konstnärerna. ?Läsaren i gillestugan? innebär alltför tydligt en reminiscens från Tidemand och ehuru i besittning af redbara förtjenster i tekniskt hänseende saknar framställningen full klarhet och påtaglighet; man ser icke med bestämdhet den roll hvarje person spelar i denna scen och det hela är icke rätt sammanbundet så, att det gör ett intryck af ögonblicklig samtidighet. Jernbergs ?Björndans? eger förtjenster i teckningen; men idn är för obetydlig för att dermed utfylla en så stor tafla, och kompositionens torftighet framhäfves ännu mera genom det temligen groft materialistiska i kolorit och föredrag. Den smutsblekgröna färgtonen i det hela gör ett föga behagligt intryck. Ett stillebensstycke af samme konstnär företer ingentiog af den smakfulla gruppering, den harmoniska färgprakt, den hänförande belysning och i allmänhet af den höga tekniska fulländning, som kunna ge ett värde och berättigande åt konstverk af denna art. En mängd frukter och andra föremål äro hopade på och omkring hvarandra utan smak. De tvenne barnhufvuden, som titta fram och som skulle inverkat störande på ett äkta stillebensstycke, äro mycket bristfälligt målade. En lånesökande? är den bästa af de taflor konstnären nu har utställt, men vi hafva redan för längre tid sedan sett åtskilliga arbeten af honom, som varit betydligt mera lofvande och genom hvilka han skulle varit långt bättre representerad. Koskull har måhända af flertalet mindre bemärkts än han förtjenar. Hans tiggare utanför kyrkan? är ett stycke, fullt af djup känsla, både i uppfattning och utförande samt i all sin skenbara torftighet i fråga om de yttre medlen ganska effektrikt. Det kommer verkligen en uppfriskande fläkt ef poesi en till mötes från denna tafla. En i sitt slag äfven utmärkt tafla är ?Morgonen efter maskeradbalen?, som ganska mycket påminner om DUncker. Den i kurran uppvaknande unge rumlarens förvåning öfver den vistelseort der han befinner sig och öfver mandaterna i går afton, om hvilka ett dunkelt minne så småningom vaknar, är lika väl skildrad som den gamle väktarens förmanande och förebrående hållning, ur hvilken dock en icke så liten pertion af godmodigt öfverseende framskymtar. Afven Fiskarne på isen? röja en rikt begåfvad, rastlöst framåtsträfvande konstnär. Eskilssons lilla ?Toåst? är ganska humoristisk och målad med finess; hans ?Movitz målare? är en ganska lycklig Bellmansskildring, enkel och utan större anspråk, hvaremot hans Aftonunderhållning i Dalarne? just till följd af de större anspråken blir temligen otillfredsställande. MIl Börjesson och frih. Rudbeck försöka sig helst i rococogenren. Båda ha med l mycken omsorg studerat det karakteristiska : i möbler, kläder och dylikt. Det behöfves dock äfven ett djupare studium af den ifrågavarande tidens anda, om icke framställningarne stundom skola smaka för mycket: af kostym, komedi, teatergarderob; detl. händer alltför ofta inom denna genre, att man får framställningen af atlasklädning på en dam, i stället för en dam klädd i atlas. : MIl Börjesson visar stundom någon svaghet i den perspektiviska behandlingen af interiörer. Hennes Fars porträtt? är en liten framställning, full af känsla och innerlig eb vv