Aftonbladet – 15 oktober 1866, sida 3

0 mot 48 beslutit att det omedelbara valsättet kommer att användas vid de riksdagsI mannaval som för länets städer blifva hållna l under fem års tid näst efter en månad från , Iden 26 sistl. September. 4 PERSONERNA DAM i ST . Konst-utställningen. : VI. I I går afton afslöts denna utställning, till Istor afsaknad för vår konstälskande all;mänhet. Man såg i går icke mindre än 4000 personer på en gång samlade i expositionssalarne och när tiden var inne (kl. 5) då lokalen skulle stängas, ville de flesta -Jicke gerna aflägsoa sig; man dröjde så länge som möjligt, för att taga ett farväl Jaf de konstverk, vid hvilka man fästat sig I med själ och hjerta och först när mörkret bade inbrutit, så att ingenting mer af konstJalstren kunde särskiljas, såg man de samlade med en vemodig stämning och ännu med dröjande steg, begifva sig utför museibyggnadens stora trappa. Aldrig har någon konstutställning i vårt land varit ens tillnärmelsevis så besökt som denna. Man har der också på sednaste tiden sett alla folkklassers representanter. I går sågo vi såI lunda ett icke obetydligt antal bondfolk från landsbygderna omkring hufvudstaden, dalkarlar och dalkullor o. s. v., hvilka med det lifligaste intresse under en stor del af dagen äskådade konstsakerna och med katalogen i hand gjorde sig reda för deras innehåll och hvem som frambragt dem. Det är omöjligt att beräkna hvilket inflytande denna stora exposition kan utöfva i fråga om utbredandet af smak och sinne för konstens verk. Ut-tällningen är slut, men vi hafva ännn icke kommit till ända med vår kortfattade redogörelse för densamma, hvilken såsom i: en politisk tidning så ofta blir fallet, lidit intrång af andra ämnen. före i dag vår öfversigt. Vi fortsätta derVi komma till den konstart, som på utställningen är talrikast representerad, liksom den synes vara den mest odlade och omtyckta i vår tid. Genremåleriet vänder sig till det alldagliga, till lifvets vanliga och obetydliga gestalter och företeelser; men äfven det obetydligaste adlas under konstnärens hand, då han har ett skarpt öga för det lif, som deri uttalar sig, då han har sinne för det i högre mening karakteristiska, eger en poetisk uppfattning och är i besittning af den teknik, hvarigenom det är möjligt att återgifva äfven det minsta med kärlek och sorgfällighet. Bland de svenska genremålarne på utställningen nämna vi i främsta rummet DUncker, denne konstnär, hvilkens stora värde den svenska allmänheten först lärde känva sedan han redan genom en förtidi död blifvit bortkallad från sitt jordiska värf. Han delar i detta fall Leopold Roberts öde, om hvilken store genremålare han för öfrigt i någon mån erinrar genom arten af sitt konstnärskap. Liksom Wickenberg och Blommår har DUncker låtit oss se begynnelsen till en storartad konstnärsbana, men i samma ögonblick man med glädje och förtjusning skådat denna herrliga begynnelse, som lofvade så mycket, har banan varit afbruten. Bittert må man beklaga, att icke statens konstsamling eger något enda arbete af denne mästare, som i vår konsthistoria alltid skall intaga en förnämlig plats. Duncker är realist; men hans realism är sund och af den ädlare art, som alls icke är fiende till stil och harmoni, utan endast till t knisk ofullständighet, till bristfälligt naturstudium, patetisk lögn och ihålighet. Duncker sträfvar att återgifva den lefvande verkligheten; men han uppfattar det med skönhetssinne och sann humor; huru stor hans tekniska virtuositet är offrar han aldrig hufvudsaken, det ideella innehållet, för glänsande färgeffekter eller annan bravur och förfaller lika litet till rå naturalism som till koketteri och sentimental sötsliskighet. Här har man slående exempel derpå, huru konstverk kunna genom sjelfva behandlingen vara fulla af poesi, ehuru de framställa alldagliga scener och icke bära högtidlighetens min eller röra sig på höga koturner. Ingenting hos denne konstnär är fras, loci communes, utan allt andas karakter, individualitet, sträng sanning; men lifvet är uppfattadt med en blick, som med all sin kritiska skärpa och allt sitt djupa allvar, tillika har någonting kärleksfullt och varmt, som gör ett så mycket kraftigare intryck, cå det företrädesvis koncentreras på några vissa figurer i hvarje tafla, då de öfriga skildras med så mycket omutligare konsiderationslöshet. Någon gång synes DUncker starkare i alla. enskildheterna än i sjelfva kompositionen såsom en helhet betraktad; i ?Spelsslen? t. ex. sönderfaller densamma i enstaka grupper och personer, som icke sammanhållas af något annat samband än lokaliteten. Någongång föranleder den utomordentliga sorgfällighet som är egnad åt detaljen en eller annan hårdhet i målvingssättet. Mot den sista af hans taflor, Tredje klassens väntsal?, kan dock inga sådana anmärkningar göras. Såsom komposition synes oss Ett pantlånekontor? stå främst; den företer jemväl i vissa figurer det yppersta som den högt begåfvade konstnären åstadkommit; så t. ex. den afsigkomne rou6gen, så tjufven längst till venster, . hvilken är så mycket mer beundransvärd för sin uttrycksfullhet, som konstnären endast visat oss nedre delen af hans ansigte. ?Spelsalen? är rikast på figurer och typer, af hvilka åtskilliga måste vara lika mycket porträtter som konstnärens och taflans ega-l: res (båda i taflans midt.) Konstberidaresällskapet? är en mycket lustig framställning ur dessa qvasi-artisters ziguenarlif (Boheme artistique); men den komik som här framträder är af den högre arten; med det lustiga blandar sig detta elegiska element, som adlar ironien till godlynt humor. Denne pajarzo, som skulle fram och vara lustig j 4 4 ; E , j l i ; g ; Å för publiken, men som sitter der, tillintetgjord af tandvärk med en droppflaska