Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 4

afoperan.? — 1 samma ögonblick demaskerade si också den förföljda sköna och upplyste: Jag: er förste flöjtist. — Maledetto! Det var otur! sade den lefnadsglade kompositören, som verkl gen igenkände förste flöjtisten i kapellet; ja skall vara försigtigare en annan gång.? TR ör — Jernvägsäfventyr. En besynnerlig jernväg tilldragelse har framkallat mycken munterhet hc invånarne i staden Lons-le-Saulnier (i departc mentet Jura uti södra Frankrike). Hr M., bol handlare i nämnde stad, hade begifvit sig ti Lyon, för att besöka en der boende son. D han skulle återvända hem hade han den oture att komma in i en kupå, som var upptagen hederliga bergsmän från Jura. Inom få minute våndades hr M. under tusen stygn afloppor, sor hans sammanträngda ställning icke tillät honor att förjaga. Då han kommit till staden Am berieux skyndade han att lemna sin waggor Han såg en, som var alldeles tom, och störtad itin. Tåget afgick; hr M.. alltjemt plågad, tog de partiet att törfölja sin fiende i dess tillflyktsort an afklädde sig sina pantalonger och skakad dem utanför waggonfönstret. Men, ack och ve byxorna föllo ur hanshand. De syntes blott änn ett ögonblick såsom en punkt i fjerran, och strax derpå signalerade man för stationen Saint-Ram t)bert. Tåget stannade. Nya passagerare störtad -Jemot den waggon, som var upptagen af blott e1 person. Men hr M., med armarme stödda mo t)fönsteröppningen, vägrar dem att komma in t)Kom inte hit! ropar han med en på en gång I stark och skamfull röst; det är omöjligt.? — . Stationschefen kommer dit; åsynen af denn passagerare, med framlutad kropp och förvirrad blickar, inger honom misstankar. Han sticke in sitt hufvud fenom fönstret på motsatta sidan Han ser då, icke en honnett och fredlig resande ;I utan en riktig högländare i den mest primitiv i em e N kostym. Stationschefen, öfvertygad att han ha: att göra med en sinnesrubbad, aflägsnar på ar tigt sätt åskådarne och skyndar sig att telegra fera hvad som passerat. Vid hvar och en af de följande stationerna vid. tog hr M. samma hotande åtgärder, för att för svara sin waggon. Det var öfverflödigt; inger vågade nalkas. Stationschefen endast förvissade sig om att han var med. Men på bangården : -Lons-le-Saulnier voro andra åtgärder vidtagna. Fyra gensdarmer togo plats utanför hr M-s waggon. Men denne visar sig och ropar efter stations: chefen. Det kommer till en förklaring. En gensdarm börjar skratta, de andra instämma i chorus. Ett par byxor efterskickas, och den Alyaklige bokhandlaren börjar, så snart han fått ikläda sig dem, att instämma i den allmänna munterheten. — Hafsörnen och uttern. I Tromsö Stifstidende läses: Kristian i Nesset på Helgeland var en mästare i konsten att fånga utter. Han hade också öfvat sig deri ända från den tid hans far, som praktiskt undervisat sonen, kunde anförtro honom att på egen hand begagna bössa och utterjern. Det var ett göra som han omfattade med största intresse och som dessutom inbringade honom mången vacker penning, när han sålde sin behållning af utterskin. Han var en märkvärdig karl deri, att han icke, som många andra, teg med hvad lyckan kte honom, utan hade stort nöje af att berätta hvad han på sina många fångstturer hade iakttagit rörande detta djur, hvilka berättelser ofta voro mycket intressanta att höra. Den som skrifver detta, meddelar här en af dessa berättelser, anående en kamp mellan en hafsörn och en utter, vartill Kristian var ögonvittne. På en af sina vanliga utfärder bland öarne för att fånga utter kom han till en holme, der det var en uttergång, ett långsträckt stenrös der detta djur har sitt ide. Kristian var mycket väl bekant på platsen, ty han hade flera gånger varit der. Denna gången ämnade han ej lägga ut utterjern, utan skjuta ifall utter skulle visa sig. Han var kommen till sin vanliga skjutplats der han lade sig ned med spändt gevär och utterJipan i munnen (den är gjord af bly och med len frambringas ett ljud, hvarigenom man får utter att stå stilla), väntande på att uttern skulle komma upp ur hafvet. Uttern går neml. vanligtvis upp på samma ställe och på bestämda tider, antingen för aut dricka vatten och hvila sig i idet eller ock för att förtära sitt i hafvet tagna byte, som består af den fetaste fisken, af hvilken han vanligen blott äter hufvudet och låter det öfriga ligga orördt. Efter någon stunds väntan kom en fullvuxen utter upp på det vanliga stället och när han kommit till hälften upp ur hafvet satte han nosen i vädret för att förvissa sig om att ingen fara var å färde. Som uttern har skarp lukt måste jägaren laga så, att har vinden eller luften från uttern mot sitt ansigte. Då uttern ej kunde märka någon fara gick han fram till en flat, gräsbeväxt tufva, på hvilken hau började rulla och skubba sig. Under det uttern kastade sig åt alla sidor ansåg Kristian det ej vara lämpligt att skjuta, utan han ville afvakta det ögonblick då uttern, som han trodde, skulle gå in i idet, mot hvars trånga ingång han just riktade sin bössa. Men medan han låg och väntade härpå hade en annan redan utsett uttern till sitt byte. Kristian hörde hastigt en susning ofvanifrån och en hafsörn, igenkänlig på sin hvita stjert, sköt ned med ljungeldens fart med halft indragna vingar och utspända klor, hvilka han högg in uti utterns rygg och sida. En blodig kamp började och i sitt slag! så mördande som den någonsin kunde vara. Med märkvärdig styrka vred uttern sig mellan örnens förfärliga or, som voro inhuggna något bakåt i hans kropp, så att uttern fick tag i örnens hals, hvarpå han med ett anfallet roldjurs hela förbittring började att bita och slita med sina skarpa tänder. Det dröjde icke länge innan stridsplatsen — lik ett slagfält i krutrök — så inhöljdes i en rök af fjäder, att Kristian icke kunde se något af de stridande; men af utterns morrande — något liknande en hunds — och örnens ynkliga skrik förstod han, att detta angrepp var för mycket vågadt af denne och skulle få en olycklig utgång. Då han åter kunde se dem hade uttern afslitit all fjäder från örnens hals och bröst och den nakna delen var till och med blodbesudlad. Kampen fortfor dock en stund, ty örnen är ytterst seglifvad, men till slut var han så förbi, att han blef stridsoduglig och uttern fick öfvertaget. Slutligen tycktes lifvet vara ur honom och just som uttern höll på att befria sig ur örnens klor blef han skjuten. — Den äldsta tidning I Tyskland har helt nyligen upphört att utgifvas. Det är Post-Zeitung, som utgafs i Frankfurt; den uppsactes år 1616 och har följaktligen haft att redogöra för operationerna under Trettioåriga kriget. Denna tidning tillhörde furstarne af Thurn und Taxis, hvilka, såsom bekant, hade åt sig anförtrodd postadministrationen inom tyska förbundet. Lika mycket tillgifven husen Habsburg och Taxis föll Post-Zeitung med dem. Den tolererades af Wallenstein men undertrycktes af Bismarck! os Redovisning för å Aftonbladskontoret vid Mynttorget influtna gåfvor till den af bröstsjukdom lidande ynglingen Ernst Christian Janson. Mre I rdr NenRn T 4 rdr I href från Matala