Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 4

BLANDADE ÄMNEN. — Märkvärdiga uppfinningar, Bland de un. derting, som vid pariserexpositionen nästa år skola sätta verlden i förvåning, omtalar en ättling till den namnkunnige baron von Mänchhausen några alldeles nyuppfunna krigsmaskiner, som kunna framvisa det högsta, som tekniken i förening med vetenskapen kan frambringa i våra högligen civiliserade tider. Den ena är en kanon, som har 60 kullopp, svänger sig omkring en axel som en snurra, skjuter 100 skott i sekunden och är i stånd att inom fem minuter nedgöra en division af 20,000 man. Om I detta nya vapen sät:es i förbindelse med en blyI grufva och en krutqvarn, skjuter det oupphörligt med största träffsäkerhet och på 6000 meTters afstånd. Då blyet, som afskjutes i smält tillstånd, intränger i kroppen på den sårade, I kan den skickligaste läkare icke hela hans sår, Den andra maskinen är en med liar försedd ångvagn, Manskapet, som sköter den, sitter, skyddadt mot alla vapen, i ett slags stålfodral. Under det vagnen far med en hastighet af 25 mil Ji timmen genom fiendens led, sätter en särskild I mekanism tolf liar i rörelse, hvilka inom en utomordentlig kort tid nedmeja hela regementen. För att göra afseende på humanitetens fordringar, tiro liarne så anbragta, att de endast afskära benen på fienderna. En tredje uppfinning är kolerabomben, som är synnerligen användbar vid belägringar af befästa platser, Den är fylld med ett egendomligt kemiskt ämne, som vid bombens explosion utbreder deri mest intensiva koleraepidemi på en omkrets af en mil. Upp: finnarne hafva redan anlagt en fabrik för tillverkning i stort af dessa bomber; de leverera äfven på beställning typhusoch gula-febergranater. Jemte dessa den nya tidens beundransvärda uppfinningar skall, såsom en bekant motsats, uppställas det första och enklaste menskliga krigsvapen, nemligen den klubba, hvarmed Kain slog ihjäl Abel, — En engelsk jockey. Från London skriffves den 5 dennes till G. H, T.: I går emottoj man med bestörtning underrättelsen, att enat Englands mest ansedde och populäre jockeyer, Grimshaw, hade kört omkull och slagitihjel sig. I alla kretsar var detta samtalsämnet, hvilket bevisade, att det rörde alla. Millioner hafya också blifvil omsatta på denne man, som vunnit så många och de största priserna vid kappridhingarna i England och Frankrike under åratal, Dylika personer öfvas för sin sysselsättning från barndomen och måste ega synnerliga och framstående egenskaper: ty ej allenast kroppslig styrka, vighet och mod måste de ega, utan ock kallblodighet och beräkning, samt framför allt vara af största heder och redbarhet, Utom de stora löner de åtnjuta af dem, hvilkas hi git sig inrida och inöfva för kappridning, förtjena de enormt på hvarje offentlig kappridning, Rvarvid de personligen äro intresserade genom att vanligen erhålla priserna, uppgående ibland till flera tusen pund — Deras herrar åtnöja sig med vinsterna på vaden, såsom när nyligen mar: quis af Hasting (Grimshaws husbonde) vann pi en kappridning mera än 100,000 på en häst. Dessa jockeyer få dessutom presenter från alla de winner, som hållit på dem och vunnit, samt äfven från ointresserade, som beundra dem, Nämnde Grimshaw nnsågs hafva en årlig inkomst af åtskilliga tusen pund. — Obehagligt sammanträffande. Pen bekante tyske kompositören Otto Nicolai, som dog i ganska ung ålder och af hvars kompositioner isynnerhet musiken till ?Muntra Fruarne? och Tempelherten gjort myeken lycka, besökte den tiden han var kapellmästare vid operan i Berlin en maskeradbal, som en afton gafs i Milentz lokal Odeon. Som en stor beundrare af det täcka könet var det till de qviniiga maskerna han vände sin uppmärksamhet, och bland dessa hade isynnerhet en mycket elegant klädd alldeles förtjnsat honom. Då damen tycktes känna honom blef hans nyfikenhet ännu mera retad, oel; medan han förut blott varit en artig ledsagare blef han nu en ifrig HiNpedjare. Han följde masken öfverallt, och fastän hon sedermera slöt sig till ett större sällskap gefhan dock j sitt byte rörloradt. En herre i det nämnda sällskapet fann dock s tligen, att den förälskade herden blef något för närgango. och han vinde sig derför till Nicolai med den fraga! Min herre! Med hvem ha vi den äran att tala?? va. courmakare ansåg nu, att det var på tiden att! gifva sig tillkänna och i det han tog af sig sin ! mask sade han: Jag är kapellmästare vid ! tora,,