Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

TEATER. I går hade man nöjet att å K. stora teatern äterse Goethes Egmont, en af de värderikaste företeelserna under förra säsongen. Vi voro då i tillfälle att uttala oss såväl om sjelfva stycket som om dess återgifvande å scenen och behöfva säledes ej ånyo ingå på någon utförlig granskning, helst rollbesättningen på ett undantag när förblifvit dercsamma. Det ombyte som skett med Clsras roll, i det mll Nerman i går för första gången vppträdde i den, är emellertid af den betydenhet, att vi ansett 088 särskildt böra uppehålla oss dervid. Det var nemligen den första tragiska roll den unga skådespelerskan utfört och således en för hennes xonstnärsframtid vigtig debut. I hufvudsak anse vi den ha lyckats långt öfver förväntan. MI Nerman visade sig mäktig en genomförd och bestämd uppfattning af en högre roll och tillika i stånd attienskildheter. ge denna sin uppfattning ett varmi och tilltalande uttryck; och ett dylikt resultat låter oss hoppas det bästa. I enlighet med sin indivioualitet betonade skådespelerskan egentligen Claras hängifna uppgående i sin kärlek till Egmont, huru henpes jordiska och andliga lif är så oskiljektigt förenadt med den älskade mannen, att hans undergång Jika visst blir hennes, som almens fall medför döden för den ranka, hvilken trofast omsliograr den. Genom det uttryck af rörande behag, som mll Nerman så väl har i sin makt, erhöllutförandet den värme och belysning som fordrades. Som man af ofvanstående kan sluta lyckades mill Nerman bäst i scenen med Bgmont och i dödsscenen, som zenom hennes spel ficken vackrare och mer rörande karakter än vid styckets första gifvande, dervid dess storartade hemskhet och tragiska nödvändighet mer betomades. Då det kraftiga elementet i Claras väsen af naturliga skäl mindre framhölls, kunde torgscenen, der hon uppmanar borgarne till uppror, ej framstå så väl som förut. En viss enformig gråtmildhet i rösten och framsägningen, af bvilkeu skådespelerskan numera öfvervunnit det mesta, qvarstår likväl stundom till förfång för uttryckets naturlighet. I mimik och hållning inlades mycken förtjenst. Med ett ord, vi anse mll Nermans debut som tragisk skådespelerska såsom väl lyckad och önska henne framgång till vidare beträdande af denna svåra, men också tacksamma bana. — Btycket gick i öfrigt jemnt och bra, ehuru hr Swartz (Egmont) ej föreföll rätt väl disponerad. Ett betecknande drag ar publikens. smak blir det alltid, att hvarken Goethe eller Beethoven förmå locka ett något så när välbesatt hus, medan br Offenbach och konsorter fylla salong och teaterkassa.