Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

MM vår vunnet. Sedan han aftonen före den 20 Juni med detta ryktbara bref, som var revolutionens ultimatum till konungadömet, hade trädt ut ur ministåren, trädde Roland, som män vet, åter dit in efter den 20 Augusti, för att åter resignera i de första dagarue af år 1793, straxt före sin tion och död, och säkerligen har aldrig pågon styrelse, som var inskränkt till några 1å månader, blifvit fylld på ett mera tragiskt sätt. Ty det är vu icke fråga om det offent: liga lifvet med dess vanliga hetsighet och rörelse: det är en vild, feberaktiz strid på lif och död. I det madame Roland nu plötsligt blir en deltagarinna i denna storertade, lågande strid, visar hon sig uti inrikesministören alldeles sådan som hon var i det lilla utskottet, och som hon ständigt är: blygsam, stolt och enkel — om än medbibehållande af något visst, som just icke precist kan betecknas såsom ?paårisiskans lätta elegans?.; Lemontey skildrar henne sådan som hon vid denna tid: togsig uti Ett lugnt ögonblick. Hennes utseende?, säger han, ?hade icke förlöret något af sin friskhet, egendomlighet och intagande enkelhet; hennes man liknade en: qväkare, och hon såg ut som hans dotter; barhet sprang omkring henne med fladdrande hår, som räckte henne ned till midjan. Mam skulle nästan kunnat tro, att det var inbyg gare från Pensylvanien, söm plötsligt både blifvit förflyttade till hr de Callonnes salong.? 1 (Forts. följ