grund af instinkt och öfvertygelse står hon helt naturligt på girondens sida: i sitt hjerta är hon helt och hållet girondist. Hon hör till denna skara af talare och författare, hvilka, sedan de först påskyndat revolutionen, vilja hålla henne tillbaka, och som, då detta icke lyckas, dö med en stolt förbannelse öfver sina bödlar. Huru utvecklar sig nu detta drama och huru förflyttas madame Roland plötsligt från dunklet till stridens och maktens klara solsken? Må läsaren tänka sig tillbaka till året 1791, tidpunkten för den första resan till Paris, och tänka sig närvarande i den lilla. enkla, men täcka salongen i tredje våningen i hotel Britannique, gatan Guen6geud: der bildar sig nu en förening, hvars förnämsta länk är Brissot. Fyra gånger i veckan samlas några vänner — journalister och deputerade — kring denna qvinna, som ännu är alldeles okänd, och samtala om allmänna angelägenheter, revolutionens framtid och pationalförsamlingers arbeten. Robespierre kommer. dit några gånger, men försvinner snart. -Buzot börjar v.sa sig der. Äfven Pethion är en vän i huset. De bilda hvad man kallat det lilla utskottet. Madame Roland förmås af ett slags egoism att vara ett passioneradt, men stumt vittne vid dessa förhandlingar; hon arbetar vid sitt bord i ett börn af salem eller också skrifver hon och biter sig mången gång i fö för att icke blanda sig i samtalet och uttala sin åsigt., Hon intager en mygket obemärkt ställning, men låter åtmnstone sitt klara och säkra förstånd lysa fram i den otålighet, som alla dessa lysande och uppriktiga andar, dessa ?i diskussionen lärda politici? förorsaka henne, i det de fre, fyra gånger ä rad utveckla sitt vetande, men icke förstå att styra revoluiot