Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

församlingen; hon ser den väldige Mirabeau, den förvånande Cazales, den djerfve Maury, den :sluge Lameth, den kalle Barnave, och hon märker med förbittring på de svartas sida — såsom hon uttrycker sig — den öfverlägsenhet, som härleder sig från vanan att framträda offentligt, från förmågan att lägga sina ord och ett fint sätt. Hon ser med en enda blick det lopp händelserna i sin ilande hast skola taga — ett lopp, der anspråken växa, och der, vid sidan ar dagens mäktige, morgondagens mäktige redan skymta fram. Jag vet verkligen icke om någonsin en mera vidsträckt skådeplats har öppnat sig för någon generation af statsmän, än den, som öppnade sig för de trenne generationer — den konstituerande församlingens medlemmar, girondisterna. och bergpartiet— hvilka det dödligt utmattade Frankrike säg framstå under Joppet af trenne år, och af hvilka en hvar med sitt namn och sin egendomliga prägel betecknar de trenre stora hufvudafdelvingarne af den franska revolutionen, Först kommer med. den konstituerande församlingen den rent liberala, ännu monarkiskt sinnade konstitutionella perioden, pröfvar sina krafter och personifierag i den skara af storsionade, men maktlösa män, som uppträda i början af år 1789, likasom för att i dess renhet framställa :revolutionens politiska och filosofiska anda; men denna period utdör med Mirabeau, den ende kämpen, som skulle varit i stånd att genomföra försöket, om icke ödet hade varit starkare än alla plananläggningar. Med den lagstiftande församlingen, der gironden berrskar, skrider revolutionen framåt, sporrad af någras motstånd, påskyndad af andras ifver och förblindelse, och når nu öfver monarkien och lutar mot en regelbun