Aftonbladet – 13 oktober 1866, sida 3

dant arbetes iramtradande ar iramgangen ar föreliggande del deraf ett af vilkoren, och :Idet är jemväl derföre, utom för dess egoa förtjensters skull, som vi intressera oss för dess lycka. Textförfattaren är ingen obekant man. Han besitter en utpräglad litterär individualitet, som klart satt sig före sina syftemål och till sitt förfogande eger, utom humanistisk erudition, äfven en betydlig naturhistorisk specialitet. Bland de grundsatser, som hr Eneroth förfäktar, är det bland annat en, hvilken ett arbete som föreliggande ofta måste gifva anledning att föra till tals: det är den, att den andliga kulturen, och detta ej blott den intellektuelt-estetiska, utan äfven till viss grad den sedliga, förutsätter ett underlag at materiel utveckling, att de :allvarsamma behofven? måste i större eller mindre mån vara undanstökade, innan det blir tid att tänka på de glada?, att samhällenas väg till idealism, till högre bildning och konst, går öfver materialism — näringarnes, slöjdernas, de olika förvärfvens I prosa. I förbigående sagdt, en sanning, som tarfvar sin egen apostel bland oss. Geijer talar. om en väsenlöshet, till hvilken det nordiska sinnet har benägenhet att förfalla, och en af våra länshöfdingar berättari sina bekanta Minnen, att: när han förs: kom till sin tesidensstad, funnos der ingen bagare, ingen slagtare, ingen bryggare, men tre sockerbagare. Exemplet är krasst, men belysande. Hvilken kontrast mellan det enI gelska väsendet, med dess solida kök, dess I berömda komfort och dess otymplighet i musik, i bildånde konst och i tysk filosofi, och 08s med vår husmanskost, vår oförmåga att inreda oss och med allt detta vårt lilla svärmeri för teater, för musik och taflor, och det intresse, hvarmed vi följa den stora europeiska litteraturen! Men då hr Eneroth sålunda föp den materiella kulturens talan, sker det alltididen andligas intresse. Att beskylla honom för materialism vore en grof orättvisa. Alltigenom, antingen hr Eneroth beskrifver herrgårdar, eller lär pomologi, eller förJfattar trädgårdsböcker, lyser detta bans ytTtersta ändamål fram; och ej blott detta, utan man hör derjemtej att det är en poet som talar. Afven då han; berör hvärjeT handa prosaiska ting, meddelar han oförmärkt en stämning åt läsaren och färg och lf åt sin sak, Så uppträa alla de före: mål, som äro under hans. händer, ien egen mild, poetisk belysning — ett återsken af en af de älskvärdaste personligheter, som vår närvarande litteratur företer. Till äfventyrs skall detta poetiska element hos honom göra hans kompetensj. att yttra sig i prak: tiska frågor, tvifvelaktig hos dem, som mena att en olustig torrhet är ett nödvändigt tillbehör till ett praktiskt sinne; mea denna ) fördom är egentligen under all vederlägg ning. All vetenskap är i högsta instansen poesi, sade fosforisterna. Vi erinra oss här en annan svensk författare, som äfven besitter denna konst, att låta ämnen, som man anser omottagliga för poetiskt påverkande, erhålla lif för fantasien. Det är en man, om hvilken man pumera icke talar, C. J. L. Almqvist. Men mellan honom och hr Eneroth är likväl den ofantliga skilnaden, att då det hos Almqvist alltid är den romantiska ironin, som leker med sina företiål, så bekandlär hr Eneroth alltid sina med aktning och kärlek. Men för att komma särskildt til Herregårdar. och Slott uti Södermanland, så behandla detta arbetes nu utkomna åtta häften följande egendomar :Säfstaholm, Sparreholm, Skenäs, Vibybolm, Äs, Tärnö, Täckhammar, Hellefors, Stäringe, Tista, Sundby; Hedenluhda och Södertana. Författaren har gifvit Säfstaholm främsta rummet i denna lysande följd. Hvarken genom älder, eller på grund af sin vidd eler sing naturförmåner är Säfstaholm berättigadt till denna utmärkelse. Men det är en ännan sök; söm gör att denna obestridligt tillkommer Säfstaholm. Det var här, som en af Sverges ädlaste män, under det han samtidigt värnade om den unga uppspirande svenska konsten — och allt detia med-. brustet hjerta — utförde en-odlingsbragd af första ordningen. Vi veta hvad Säfstaholm nu är; men hvad det är, är allt. den ?Pblinde excellensens? verk) Hr-Eneroth gifver en liflig skildring af det barbari, hvari egendomen befann sig, då grefve Gustaf Trolle-Bonde tillträdde dew: den vär i det hela en något större UPPJäga af Sävestas gamla by straxt bredvid. Och huru såg denna by ut för ännu tjugo år sedan? Vi låta, till ijenst för alla berömmare af det fordna, hr Bnerothsjelf tala: PPrång, sammangyttrad af en mängd kojor oeh kåkar, utkastade enligt tillfällighetens spel ialla möjliga vinklar, utgjorde den en möusterbild för det. ursprungliga svenska bondesamhället. Den egde sina Pgator — men. der smutsen stod qvurtershög under stor del af året ; den egde sitt torg?. en öppen plats, der byns fäder medelst trumma sammankallades till rådplägning; den egde sina körsbärsdungar och humlegårdar. Den såg treflig? ut på afstånd om sommaren; och det ensliga skenet fiån spiselhärden har mänga tysta vinterqvällar hos den öfver slätten färdande väckt känslan och minnet af hemråets och den egna härdens stilla lycka. Men okumnigheten, vidskepelsen bodde derinne. Det var mörkt både utomoch inomhus. Orenligheten rådde der som i orubbadt bo. En eldgnista — och hela ruckelklungan stod i låga.? Efter en statistisk redovisning för gården kommer författaren till Säfstaholms galleri, söm lyckligtvis är odeladt, enär den nuvarande egaren inlöst det af sina medarfvingar. Man häpnar öfver dess furstliga rikedom. Biblioteket, permbrefsoch handskriftssamlingarne äro jemväl ansenliga. Allt detta skulle likväl förlora uti värde i fosterlandsvännens ögon, om icke något deremot svarande vore gjordt för godsets underhafvånide. Men den gamle excellensen var också en husbonde. såsom få. Länge stretade Wingåkersboernpas kortsynthet mot hans bemödanden för folkupplysningen; men i våra dagar har bladet vändt sig, och man här enhälligt beslutit att uppföra icke ett, utan nio skolhus inom socknen. Har naturen gjort föga för Säfstaholm, har den varit dess frikostigare mot Sparreholm. Detta sednare hör till dessa gårdar, der — säger hr Eneroth — man endast behöfver föra yxan med artistisk blick, för att kunna åstadkomma parker så stora och så herrliga, att knappast England skulle kunna uppvisa motstycken dertill... Hela egendomen har parknatur. Der finnas många huncra, ja tusen tunnland med de herrligaste ekpartier och den vackraste naturliga terrängbildning. Lägger man dertill: i femtio år en egare, sådan som den nuvarande, skall ingen undra öfver att Sparreholm blifvit en vallfartsort, som om somrarne hvimlar af besökande, I Duncombe: Första åren af mr Harrisons praktik. Af förf. till Mary Barton m. fl. Stockholm 1866. En liten täck novell af den nyligen bortgångna mrs Gaskell, författarinna till North Ah QR DAT a I I mani GA Inet