Aftonbladet – 12 oktober 1866, sida 2

väsen och ser, att vi ha så godt som Ingenting i ordning, för att kunna möta en fiende. Den ena ofantliga summan efter den andra har blifvit nedlagd på befästningarne vid Carlsborg; statsrevisorer och furstliga personer, som der gjort besök, ha beundrat de charmanta stenhuggeriarbeten, som der blifvit utförda; men ett faktum är, att om i detta ögonblick ett krig utbröte, hela denna dyrbara anläggning nästan icke skulle kunna vara till något gagn. Man förordar nu ett befästande af hufvudstaden såsom oundgängligen nödvändigt; men man synes nästan glömma hvad som är ännu nödvändigare, för att hindra, det hela landet genom en coup de main occuperas, nemligen ett rörligt försvar af den störste möjliga utsträckning, för hvilket en tillräcklig tillgång på verkligt krigsdugliga vopen är ex conditio sine qua non. Vid slutet af förlidet år skulle antvlet af de kronan tillhöriga gevär utgöra ett untal af icke mindre än 202,639. Detta låter ju mycket respektabelt. Men dessa gevär hörde till följande särskilda kategorier a) reff lade: 10,678 af 1860 års Wredeska modell (deribland 2000 utlemnade till skarpskytteföreningarne); 19,842 belgiska (deribland 2000 utlemnade till Gotlands nationalbeväring); 499 af 1855 års kammarladdnings; 37,439 af 1854 års upprefflade; 1884 af 1848 års tappgevär och studsare; b) slätborrade: 68,755 af 1845 och 1849 års förändrade modeller (deraf 20,569 hos manskapet på roten); 10,667 af 1840 års modell; 8314 gamla förändrade engelska (deraf 7840 hos nationalbeväringen på Gotland); 945 diverse; och 43,619 flintlåsgevär (deraf 42,312 utlemnade till skarpskytteföreningarne). Som man finner omfattsr den ifrågavarande summan allraminst 10 olika modeller, och den ibland dessa, som är nyast och skulle anses bäst, nemligen den Wredeska af 1860, har befunnits vara ganska förträfflig såsom målskjutningsgevär, men till krigsbruk oduglig. Det torde numera aueppt kunna för allvar komma i fråga att låta något enda slag af dessa gevär, hvilkas långt öfvervägande flertal är af en mycket antik beskaffenhet, mäta sig i en kamp med den nyaste tidens snabbskjutande bakladdningsevär. Ett oblidt öde har hvilat öfver vår armåmateriel i sednare tider och isynnerhet sedan generalfälttygmästaren friherre Wrede på detta område börjat ega ett öfvervägande inflytande. Må ingen högre eller lägre vederbörande betrakta detta såsom ett af dessa personliga utfall af ?den obeskedliga pressen, som finner ett nöje i att klandra och göra anmärkningar mot allt hvad som är upphöjdt och utmärkt.? Vi äro de första att erkänna baron Wredes stora vetenskapliga förtjenster och egna vår obetingade aktning åt hans i så många hänseenden utmärkta personlighet, och skulle sålunda helst se, att vi kunde undgå att emot honom göra anmärkningar. Men vi måste beklaga, att just de vetenskapliga förtjensterna och de personliga egenskaperna förskaffat honom ett inflytande på praktiska områden, för hvilka han helst bort bli främmande. Vi uttala härvid i sanning icke någon privat förmening, utan endast hvad otaliga personer i vårt land, inom och utom armån, ja äfven ivom de allrahögsta administrativa kretsarne, tänka, eburu mångfaldiga konsiderationer hindra dem att offentligt utala denna tanke. Det bästa är fiende till det goda?, säger ordspråket. General Wrede sträfvar så länge och så omständligt efter det på rent vetenskapliga grunder allrabästa, att, medan alla andra, följande praktikens anvisningar, gå framåt, vi under hans ändlösa skeptiska experimenterande stanna vid det sämsta. Värt artilleri, som ännu på 1820-talet ansågs höra till de bästa i Europa, har numera, hvad materielen angår, stannat långt efter sin tid. De penningar, som rikets ständer för flera år sedan anslogo till an skaffande af nya gevär, ligga, efter hvad vi tro, till största delen orörda. Från alla båll i Europa hör man nu omtalas den största ifver och de utomordentligaste ansträngpingar för anskaffende af snabbskjutande bakladdningsgevär. Ryssland låter fabricera och uppköpa sådana till stort antal. Schweiz har i Nordamerika beställt en ofantlig mängd Peabody-gevär. Frankrike utvecklar också en liflig verksamhet i detta hänseende. . Men hvad gör man hos oss? Jo, man ger en stabsofficer ett anslag af 1000 rdr, för att fara till åtskilliga länder och der uppköpa et gevär af hvarje sort samt de skrifter, som rörande detta ämne utkommit, hvilket utan tvifvel blir en ganska artig samling. När han en gång kommer tillbaka, nedsättes förmodligen en komitå, för att studera den hembragta litteturen och profva alla de särskilda gevären, och när densamma efter måhända ärslång möda afgifver ett digert betänkhnude, medför detta måhända intet annat resultat, än att general Wrede förklarar alla de särskilda gevärsmodellerna vara odugliga och att man måste fundera på något bättre. Under tiden skulle det mycket lätt kunna hända oss, att vi få göra ett fälttåg, till största delen beväpnade med de vördnadsbjudande engelska subsidiegevären från 1810. Ty, såsom vi ofvanföre viset, nödtvånget att uppträda till vårt sjelfförsvar kan presentera sig för oss lika väl i morgon som om ett eller tio år. Denna sak är för allvarlig, att den icke skulle varmt bebjertas af hvarje svensk man, i hvars bröst ett fosterländskt hjerta klappar. Må landets allmänna mening klart och kraftigt uttala sig och nödga vår krigsadministration att öfvergifva det cunctatorssystem, som på sednaste tiden blifvit följdt! Och må dea nya nationalrepresentationen framför allting annat tänka på hvad som kräfves för ett verkligt nationalförsvar, nemligen: 1) i främsta rummet vapen, verkligt krigsdugliga gevär i tillräckligt antal; dernäst 2) en organisation, som omfattar landets hela vapenföra befolkning och som gör att hvarje man i farans stund genast vet sin plats och kan uppfylla sin pligt, utan oreda och förvirring, samt slutligen 3) så mycken öfning, som utan alltför stora uppoffringar kan beredas så väl för armån som för landtvärnet och landstormen. RR Om 4 5 FNS OO Ne Ååh ÅA rs MO M MD mA FA PV FA RR Ar MA DR oh Om 4 ba Rn 4 vh TASA Ja 0 Pere