Aftonbladet – 12 oktober 1866, sida 2

olitiska vådor, som ligga ganska nära och om härflyta af den allmänna politiska sinationen. Man bör visserligen hoppas, att det ännu cke på någon tid kommer till ett utbrott i rienten, att den väldiga kampen om den sjuke mannens? qvarlåtenskap ännu en tid jortåt kan ajourneras. Kejsar Napoleon ar utan tvifvel all möda ospard för att uindra det kroniska sjukdomstillstånd, som ,etecknas med namnet den orientaliska rågan?, att antaga en akut karakter, innan van hunnit reda sig ut ur det mexikanska rasslet och innan han fått den stora uttällningenr i Paris lyckligt och väl åvägaoragt. Han nedslår derföre för ögonblicket varje förhoppning hos kandioterna om berielse och låter på ett bistert sätt läsa lasen för vederbörande i Athn. Men denna orientaliska fråga är tyvärr alldeles obeäknelig: en ny knut på tråden emellan Donaufurstendömena och deras nominelle öfverherre i Konstantinopel, en resning i Bpirus, en eller annan krigisk och utmanande åtgärd från Serviens eller Monteneoros sida skulle kunna helt hastigt och emot all beräkning låta den blossa upp i ull! låga. Men hvad argå oss dessa affärer? Vi hafva, Gudskelof, ingenting dermed att skaffa och värt land ligger så långt bort ifrån de trakter, om hvilka man skulle strida, att vi hafva all möjlig anledning att icke på ringaste sätt blanda oss deri, utan ötverlemna åt de stora makter, som ha ett intresse i saken, att reda densamma bäst de kunna. En sådan uppfattning är fullkomligt riktig och bäst öfverensstämmande med våra önskningar och behof. Men en annan fråga är, huruvida det i tider af stor politisk brytning och omkastning är politiskt klokt att i allt lugn lita på att ens önskningar och förhoppningar skola upp:yllas, och om det icke i sjelfva verket är rådligt ait i god tid sänka sig in uti rch vara beredd på alla eventualiteter. Den nordamerikanska flottiljens besök i Petersburg och omedelbart derefter i Stockholm har inneburit en vigtig väckelse. Det torde icke lida något tvifvel, att en allians emellan Ryssland och Nordamerikas Förenta Stater, med afseende på den orientaliska frågan, blifvit, om icke afslutad, åtminstone inledd och förberedd. Den nordamerikanska befolkningen brinner af lust att få hämnas på England, på hvilken makt man skjuter skulden för det inbördes krigets långvarighet; man längtar efter att få visa att Englands öfrvermakt på hafvet upphört och att genom otaliga kapare fåigrund förstöra Eoglands handel. andra sidan är den närvarande kejsaren af Ryssland utan tvifvel en i hög grad fredsälskande man, som gerna sknlle se, att hans regering i lugn kunde arbeta på inre reformer och utvecklingen af de omätliga hjelpkällor hans rike företer; men huru mycket sjelfherrskare han än kallas, betyda dock hans personliga böjelser i detta hänseende icke så särdeles mycket; det finnes i Ryssland en politisk tradition, ett fortgående system, som har sin rot i hela den högre civila och militära administrationen och som nu äfven förstår att hemta ökad styrka i och genom uppenbarelserna af en vaknad nationalkänsla; detta system drifver den ryska regeringen ovilkorligt emot Bosporen; det kräfver, att czaren skall, herreka i Konstantinopel såsom det byzantinska rikets legitime arftagare och återupprättare. Af personer, som varit i tillfälle att få höra det politieka hjertelaget i Ryssland ohöljdt och öppenhjertigt uttala sig, har man tillförlitligt e:farit, att inom de inflytelserikaste politiska kretsarne i Petersburg råder en mycket bitter stämning emot vårt land. Bland dem, som kunna sägas utgöra spetsarne inom den civila och militära förvaltningen, talas om Sverge-Norge såsom en besvärlig och vådlig granne, som måste Toskadliggöradn i samimä ögonblick som en ry stor konflikt skulle inträffa med anledning af den orientaliska frågan; vi kunna icke — heter det — lita på denna makts neutralitet; ty under vårt sednaste krig emot vestmakterna förklarade den sig neutral, men afslöt, det oaktudt, en traktat med England och Frankrike, hvilken i sin mån bidrog att tvinga oss till ett ofördelaktigt fredsslut. Det kalkyleras till och med, att 75,000 man skulle vara tillräckliga att i en handvändning bli färdig medl. Sverge. Kan man tillmäta dessa yttranden någon betydelse och af dem draga några politiska slutsatser, så synes det alls icke osannolikt, att i samma ögonblick som det bröte löst i Orienten, ett extra-ordinärt ryskt sändebud skulle infinna sig i Stockholm med en ?sommation? af ungefär föl: jande innehåll: då vi icke vilja se ederl öka våra fienders antal och då vi icke kunna säcta tillit till några försäkringår om motsatsen, måste vi ega vissa materiella garantier för edert iakttagande af sträng neutralitet och fordra derföre att få besätta Gotland och OCarlsk:ona; i vidrigt fall måste vi vidtaga de åtgärder, som förestafvas af Rysslands intresse; bestämdt svar utbedes inom fyra och tjugu timmar. Men det är just för ett sådant fall — invänder man genast — som den med England och Frankrike afslutade traktaten är god och nyttig; det är då den skall visa sin kraft. Utan att underkänna bety:!elsen af denna traktat, tro vi dock, att man ej får öfverskatta dess vigt och i förlitande på! densamma invagga sig isäkerhet. Att England är temligen sgenfärdigt att uppträda i handling, äfven då det gäller att upprätthålla ingångna traktater och att bevaka ganska vigtiga politiska intress:n, det har den sednaste tidens erfarenhet tillfullo visat. Skulle England derjemte nödgas tänka å att skydda sig emot en nordamerikansk Hotta och en feniansk revolution på Irland, så torde föga hjelp kunna vara att påräkna från det hållet. Hvad äter Frankrike angår, så torde vi visserligen der kunna vänta ett lifligare och verksammare deltagande; men detia är dock beroende af många föga beräkneliga omständigheter. Om en enda mans, efter hvad det nu vill synas, icke särdeles starka lifstråd skulle afxlippas, kunra örändringar intröffa, som mer eller mindre paralysera Frackrikes kraft eller