Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 3

tad till en annan verld. En dag, då hennes hjerta tynges af sorg, skrifver hon dessa sanna ord: ?Efter alla dessa scener känner jag mig andäktigt stämd; det är mitt hjerta som här för spiran. Så snart detta kommer till väldet, segrar äfven religionen. Men då lugnet åter inträder, utvecklar själen åter sina vingar, lyfter sig bögt upp irymden, är visserligen stämd att tro, men tviflar dock ständigt.? Tidens inflytande är dock alltid närvarande hos henne och beherrskar henne. Hon är en själ, som blifvit bildad af Plutarch och ännu mer af Rousseau, eldad och uppfylld af ett ideal, som spelar mellan den antika republiken, : stoicism, deism och filantropi, och hon kommer deriosenom att lefva i denna ständiga öfverretning likasom i en naturlig atmosfer. Hennes läsning afpräglar sig på visst sätt i hennes själ, så att hon, i det hon skrifver sina memoirer, imiterar Rousseaus bekännelser, hvilkas språkliga egenheter hon gör till sina; och då hon besluter sig för att skrifva sin tids annaler, väljer hon till sitt mönster Tacitus, i-hvilken -hon blir lidelsefullt-betagen. Hon läser honom fyra gånger och beslutar att lära honom utantill. Men häraf härflyter någonting visst konstladt, som förändrar och grumlar hennes ursprungliga originalitet och håller henne i ett fortfarande tillstånd af spänning och ansträngning. Madario Roland är sann, enkel och naturlig, då hon skrifver ord sådana som dessa: Ni bör först och främst veta, att jag i förgår var nära att gifva upp andan, att jeg i går var svag och utmattad, men att jag i dag mår förträffligt och är Kflig och munter som en lärka. Om ni frågar mig hvarför, så svarar jag att jag icke vet det; det är ett faktum, det är alltsammons.? Hon är sannt qvinlig, då hon skrifver till sin