Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 3

som framströmma ur hennes bjerta, en viss deklamatorisk ton. Om man samlar dessa olikartade och alla så väsentliga drag, så visa de i sin helhet just denna lifliga fysionomi, som träder fram i dörren til! den franska revolutionen. De beteckna och åskådliggöra i all hennes naturs rörlighet och starka motsatser denna sällsamma qvinna, som på en gång är så intagande och så stark, så passionerad och så betänksam, så romantisk och så kallt förståndig, :som hänföres af en ärelysten håg till handling, men ständigt talar om sin fallenhet för dugn och obemärkthet; som stundom är inkonseqvent, eller synes vara det, emedan hon ej kan bringa enhet mellan hufvud och hjerta; som med svällande öfvermått af ungdom och lif, med en barm, som — efter hvad hon sjelf yttrar — lyftes högt af önskan att behaga, dock är en sträng puritanska;: som är vältalig och förfinad, men dock begagnar starkt vulgära uttryck, ja, rena plumpbeter i sitt tal; som har ett ömt sinnelag, men i vissa ögonblick kan upphetsas till hätek våldsamhet; som är uppriktig, utan att vara naiv; som är naturlig på samma gång som hon beständigt synes ståi attityd och hålla ögonen på sig i spegeln, som slutligen är enkel och sann i allsin affektation, i det-hon, efter Fontaines snillrika uttryck, måhända eger ?den konst, som var nödvändig för att ingifva tro på att allt hos henne var naturens verk?. Alla dessa motsatser förenar hon till ett helt, hvari heroism och vinlig förtrollning äro de mest framträdande dragen. Hvad hennes yttre personlighet angår, som i flera än ett afseende är en bild af hennes moraliska, så har hon gifvit en skildring deraf, hvaruti intet är ute glömdt, och som framställer henne sådan hon ännu var i sitt trettifemte är: I mitt fjörtond6 år var min växt lika