Aftonbladet – 11 oktober 1866, sida 3

väninna Sophie Cannet: ?Klockan var niol på morgonen. Jag hade nyss stigit upp, emedan jag hade suttit uppe långt in på natten. Vädret var något mörkt, utan att vara dystert: det var denna halfsekymning, som är så gynnsam för känslornas utveckling... Jag hade nyss slitit mig ur sömnens armar och erfor ännu något af den ljufsa slapphet, den känsla af helsa, lugn och belåtenhet, som vanligen åtföljer densamma; jag var färdig att öfverlemna mi åt en ljuf melankoli, en mild: glädje. i detta ögonblick mottog jag ert: angenäma och muntra bref. Strax började ysterheten att klinga med sina bjellror, och leendet smög sig öfver mina läppar. Ve öfver dem, som slumpen i dag för i min närhet, ifall jag får lust stt göra eröfringar! Eller hvad tron I, mina vänner? Är jag icke vid ett eröfrande lynne eller fullt färdig att komma uti det?? — Men utom dessa förtroliga utbrott är hon det adertonde århundradets filosofiska republikanska, som har sin tids uppskrufvade talesätt och förlorar sig i retoriska fraser om känslor, dygdemoral, lycka och förnuft. Hon tycker mycket om alt röra sig i deklamatoriska satser, och många utbrott vittoa om en rentaf konstlad värma: Hvad det är ljuft att hvila med Plutarch och Virgilius i skuggan af dessa lummiga träd!? etc. Och denna deklamatoriska fallenhet hade till den grad öfvergått i hennes natur, att den äfven framträdde i hennes gester med armarne och i hennes röst, hvilken efter samtidens utsago visserligen var mild och välljudande, men tillika utmärkte sig genom en sökt rytmisk taktdelning och musikalisk accentuation:en egendomlig, om ock intagande bild af den inre spänningen. Ännu en annan och vida väsentligare brist har madame Roland gemensam med det