Aftonbladet – 9 oktober 1866, sida 3

HBaTECS Njerfan, markes a nagra sla Action strationer då och då. På figurteatern gaf slaget vid Königgrätz och i början af stri den såg man ett envig mellan en preussar och en österrikare. Länge syntes strider : oafgjord, men till sist slog österrikaren meq r j gevärskolfven preussaren till jorden. Di f preusseren föll utbröt ett skallande jubel salongen, men när ridån föll öfver de slägnt österrikarne var allt tyst, icke ens de preus i I siska soldaterna applåderade. il Hannöver är tacksamhetens stad, öfverall -Iser man statyer och minnesmärken rest: llöfver hädavgångna utmärkta medborgare a d r jär Waterlookolornen är jätten bland minnes märkena, också bär den omkring 800 stupa des namn, generalers såväl som soldaters På platsen fråmför kolonnen exercerade for -dom det ståtliga hannoverska gardet och 1 Istadsboarnes ögon sågo med förtjusning de I präktiga husarerna; nu flaxa örnarne kring f Anne, snarare likt gamar öfver en val -I plats. I sällskap med ett westphaliskt regemente ge vi oss i väg till Cöln, staden der de två Iströmmarne brusa fram, Rhenströmmen oct TEau de Cologne floden... Der röna vi ett fest ligt emottagande. Fanor svaja från alle fönster, guirlander hänga öfver alla portar. TInvånarne komma emot oss med öppna ar. mar och glädjestrålande ögon. Men för att Itala sanning, så är det ej oss dessa välkomsthelsninger gälla, dessa fanor och armar utbredas: för. de återvändande segerrika svldathoparne. Man måste ha utgjutit sina medmennigekors blod för att så firas här i verlden Kuirassierregementetsharneskkläddakrigare bära med sig vittnesbörd om att de varit med i leken. Minst hvar tionde soldats harnesk bär djupa märken efter österrikiska kulor Der kommer infanteriet med flygande fanor och klingande spel gom det heter. De se så innerligt godmodiga ut dessa trupper. Ar det verkligen dessa oemotståndliga mönstersoldater. man har framför sig, dessa ryktbara preussare, som skingrat österrikare, bairare, wirtembergare, sachsare, hamoöveranare, badensare, koburgare och altenburgare likt agnar för vinden? Ja, så är det. Om det är deras tapperhet eller den lilla .tändnålen somigjort deras rykte; derom: skall måhända en framtid upplysa oss. Soldaterna ha hunnit sina qvarter, omfamningar och välkömstbelsningar äro undanstökade, och Cölnerböarne skynda åter till .sina sysslor. Under det. festliga; tåget hade: främlingen några ögonblicks lugn; men nu är det slut, ty cölnaren har en af vanan skärpt blick och upptäcker främlingen på långt afstånd. StråXt är han framme för att förtjena några groschen: Ser manuppåt en husfagad eller ett torn; så hör man genast en röst tätt invid sitt öra förklara hvem som är egare till huset reller hvem söm byggt upp! tornet. Man ser förvånad på den tjenstvillige tysken: och mötes:af en framsträckt hand, ett smilande leende — och en begäran om några groschen. Öppuar främlivgen sid mun för att fråga om camnet på ett ställe, straxt får han svar, men ser återigen cir hand sträckas ut efter några gro-chen. Rådligast för främlingen är att vandra omkring med portemonnaien i hånd, eller ännu bättre — att glömma den hemma. Att närma sig dömen med ögonen riktade pä dess herrliga konturer, det är ett vägstycke som hvar och en bör akta sig för, ty man kan då vara säker, på att bli omringad af ett dussin lohndiener, som genom sin: odrägliga tjenstaktighet. jagar den tålmodigaste: på flykten. -Bäst är att gå rakt på ochså oförskömd ut, ty då trör Johndienern att man är en landsman och då vet han att det ingenting är att förtjena på. Lohndienern förtjenar i sanning sin egen! historia, ty han fillbör icke någon af de hittills. uppgifna menhiskorscerna, outensen särskild art med de mest förfärande egenskaper. Han är närmast att likna vid la Pieuvre, den rysliga polypen i Hugos roman Hafvets arbetare. Gathörnen, hotellportarne och kyrkdörrarne äro de hålor der han afvaktar sitt: rof,den nyfikne -fräftlingen, och har han väl fattat sitt offer, så släpper han icke. taget förrän bun dragit vill sig en thaler eller så ur offrets portemonnaie. Att tala om Cöln och iekes.beskrifva dent lusen pänger beskrifna-domkyrkans-herrlighet och storhet synes måhända för mången som en oförlåtlig synd eller brist på skönhetssinne. För att befria oss från en sådan misstanke vilja vii korthetredogöra för det intryck den verläsberömda byggnaden gjorde på vårt sinne, och körtare kunna vi ej vara än då vi i ett enda ord uttrycka vår häntryckning — underbart! Vid utgången ur. domkyrkan antaga. vil: iter den oförsk -toda minen och spatsera ned fasta steg nedåt Rhenstranden, der den hvitmålade ångaren simmar Jikt en svan, färdig att föra oss uppför floden: Skulle man trö den tyska skaldens ord, så vore det en farlig rese... Han säger remligen, att den om en gång sett Rhen tåres af en oupprörlig längtan att se och se, och seden om gen. Skulle då kassan säga stopp, så återtår för den arme Rhenfararen icke annat in att täras till döds. En svensk, som älkar sitt land och dess herrliga natur, kan lock våga färden, åtminstone ett litet styc6. Vi äro ombord och flodbåten skjuter art emot strömmen. Färden till Bonn eger j några anmärkningsvärda skönheter, och vär vi hunnit den lilla staden stigå vi iland, ör att bland dess vingårdar hemta krafter ill att klättra i de höga backarne som syas derborta i fjerran, Richard.