Aftonbladet – 8 oktober 1866, sida 3

btvetrr mmiyk Fri yttavr Rae Ner SR et en on Rs variationsnummer, de för aftonen valt ti ämne, och bekräftades äfven nu den besyr nerliga omständigheten att variationer är det enformigaste af all musikalisk produk tion. Auditoriet gaf för öfrigt både genor lifligt bifall och ovanligt stört antal omiss känneliga bevis )å sina varma sympatier. NORGE. De befordringar, som nyligen egt run inom generalstaben, ha föranle t en gansk: hvass artikeli Morgenbladet. Tidningen ytt rar, bland annat, följande: Ursprungligen anställda i generalstaber såsom unga löjtnanter efter alldeles god tyckligt val, utan någon täflan, ha desse herrar (generalstabsofficerarne) i all has befordrats från den ena graden till den an dra, ehuru. de ej alltifrån sitt inträde hs fört något militäriskt kommando, undan tagandes måbända en enda, som fillfällietvis haft befäl under en rekrytskola elle kårsamling. Armåns öfriga officerare, som få tjena 10 å 20 år i hvarje grad, innan de upprå den nästa — om de eljest någonsin binna dit — känna sig naturligtvis djupt sårade och förorättade genom att på deta vis tillbakasättas för vida yngre män, hos hvilka de icke erkänna någon öfverlägsen duglighet, och HKvilkäs Befattningar måhända mången af dem känner sig duglig att bekläda. Och liksom för att bringa oviljan bland armens officerare till höjdpunkten, har man i den nya generalstabsplanen infört följande paragrafbestämmelse : De Generalstabsofficerer, der ere tildelte Rängeringsorden inden Korpset, stas, saa lenge deres Tjeneste ved samme vedvarer, rhed Heosyn til Rang i Klasse med Ingeniörog. Artilleriofticerer?. Det vill säga, de taga rang och kömmando framför kavallerioch infanteriofficerare. Denna bestämmelse har man tillämpat så, att under dehna sommår en generalstäbskapten — som efter sin egentliga, anciennitet. inom sin egen brigad ännu skulle ha. några befordringar qvar, ingan han kunde Komma : ur löjtnåttsklässen — hvilken man skickat ut för att förvärfva praktisk öfning, fick kår-befäl, med förbigående af flere äldre kaptener. Kompani har hen förmodligen eldrig fört. Att sådant väcker en utomordentlig grad af ovilja bland ärmens officerare, är lätt förklarligt. Och dervid stannar det ej; oviljen fortplentar sig från officerare till underofficerare och suldater, från armån till folket. Det intresse, hvarmed detta omfattar sitt försvarsväsende, ger plats åt missnöje: Armen förlorar det säkra och oumbärliga stöd, den bör ega i nationens sympati, och hon vägrar genom sina representanter att bära de uppoffringar, som fordras för en tidsenlig utvecklipg åf försvarsväsendet. Detta är en sida af saken, som redan är betänklig nog. Men härtill kommer, att dessa officerare, som på sina pulpetstolar i hast skrufvas upp steg för steg, dels. alls icke, dels på ett ytterst ytligt sätt göra bekantskap med: armen, hvars ledning dock väsentligen är lagd i deras hönder. Attman ej med framgång kan styra hvad man j känner, faller af sig sjellt och är mer än illräckligt bevisadt af vår nuvarande armåstyrelse: den öordning, som dess olyckliga itgärder föranledt i nästan alla förhållanien, är högst beklaglig; ett så godt som enhälligt missnöje inom årmån och folket bår också blifvit den oundvikliga följden. deh ej nog med, att armens kaptener se ina samtida såsom geberaler och ståbs officerare, att armåns löjtnanter se. sina emnåriga eller kanske yngre kamrater såsom kaptener i generaistaben, ej nog med tt armen får lida under dålig förvaltning uf ett armekommando, hvars officerare akna kunskap och erfarenhet om de förvålländen, de åtaga sis att ordna; ej nög rärmed, äfven vid de högre pos:ernas be ättande inom deras eget vapenslag måste rmåns officerare lida den oförrätter att sidosättas för generalstabens offic rare. öpligt hvad man redan sett, är man berätigad att hysa den farhågan, att den tanken tår i nära sammanhang med generalstabslanen och hvad dit hör, att göra generaltaben till en utbildningsskola för armens, ch särskildt infanteriets, öfverordnade cheer. Komma förhållandena att fortfarande tveckla sig i den riktning, de på sednare iden tagit, så synes slutet skola bli att de llraflesta brigadchefsposter — såsom reträttplatser — och många af de öfriga högre hefsposternå bli besatta med officerare, utsångna ur generalstaben, Detia är en i flere riktningar mycket beäpklig sek. Den routine i tjensten, den utömmande kännedom om alia reglementen, nstruktioner och ordres, den vana att föra efäl, den förmåga att fullt hållasen trupp sin hand — alladessa egenskaper, som ro lika många cönditiones sine qua non för n befälhafvande, saknar generalstabsoffiern bos oss alldeles och skall, så lävgenu sällende generalstabsplan följes, aldrig kunna örvärfva dem; dertill fordras mer än att lågongång genomgå en sommars öfningar. in Kontorskarl blir aldrig en duglig brigad ller kårehef, och i ingen annan armå fin1er men att dessa poster besättas på sådant ätt. Och lika visst som det är, att man ;enom att följa ett dylikt system ej skaffar ig dugliga chefer, lika säkert är det, ett nan derigenom skaffar fig odugliga underrdnade officerarare. Den nödvändiga följien blir en fullständig depravation af vär rms officerspersonal. Under våra, för srigaren så föga gynnsamma, förhållanden vifves ingenting annat, som kän kan hålla fficern såsom sådan uppe, är hoppet om stt en gång i tiden befordras till en af de nögre och bättre lönade chefsposterna, Slår ienna förhoppning fel, ser man vägen dit spärrad och förbehållen åt en ringa bop 1itvalde, så försvinner hvarje spår af lust och intresse; militärtjensten blir en bieak, en börda. Fortfar man ett antal år att beätta-de flesta. högre -chefsposter med gereralstabsofficerare, så skall armign ofelbart suttna i sin innersta kärna. Att ett sådant ide må afvändes, önska vi alla, men då måste armåstyrelsen i tid öppna sina ögon och se; tidens tecken finns det nog af. Af ?Norsk Jagtog Skyttertidende har, HE om MR nnna ida atlnnttvseLNrTe Ru