Aftonbladet – 6 oktober 1866, sida 2

STOCKHOLM den 6 Okt. Den sednaste franska sjöfartslagstiftningen i dess förhållande till de förenade rikena. V. Det genom den nya lagen adopterade systemet af fri konkurrens för alla nationers flaggor är ej afsedt att tillämpas blott å Frankrike sjelft, utan har i hela sitt omfång utsträckts äfven till de under kejsardömet lydande kolonierna Martinique, Guadeloupe, Reunion, såsom ock till Algerien. Om ock de hittills rådande protektionistiska äsigterna ännu till en viss grad funnit målsmän i fråga om moderlandet sjelft, så har likväl nödvändigheten af att följa en mera liberal kolonialpolitik så enhälligt och med så stor styrka gjort sig gällande, att man till och med betecknat detta såsom det enda återstäende medlet att lyfia dessa vigtiga besittningar ur det mindre förmånliga tillstånd, hvari de — till en del i följd af, att deras intressen ej sällan uppoffrats för att främja moderlandets — redan länge befunnit sig. I likhet med hvad i de flesta andra stater varit gällande, har seglatsen på kolonierna ända till allrasista tiden uteslutande förbehällits ät den franska flaggan, i det att förs. en lag ar den 3 Juli 1861, som upphäfde den så kallade koloniala pakten, ställde kolonierna, undantagandes Algårien, under samma vilkor som moderlandet, d. v. s. man öppnade seglatsen för främmande flaggor mot erläggande af de i det föregående omtalade afgifterna eller, med andra ord, förvandlade det förut gällande ovilkorliga förbudet till ett modereradt skyddssystem. Hvad Algerien angär, hade en ordonnans af den 22 D cember 1843 etablerat en fullkomligt reserverad navigation mellan denna besittning och Frankke — ett förhållande, som alls ingen förändring undergick, när de öfriga kolonierna 1861 kommo i en något friare ställning. Detta tillstånd visade sig emellertid vara allt annat än tillfredsställande. Särskildt ha de jranska Antillerna såväl som Reunion vid flere särskilda tillfällen till regeringen framfört sina klagomål, att den nationella handelsflottan vore fullkomligt otillräcklig att transportera deras sockerproduktion till de eur peiska marknaderna, och det ehuru hela deras ekonomiska ställning till en mycket väsentlig del berodde af det sätt, hvarpå lagstiftningen ordnar denna vigtiga angelägenhet. Sockret utgör nemligen ej blott dessa koloniers förnämsta produktlion; man kan till och med, utan fara att synnerligen misstaga sig, påstå att det är så godt som den enda handelsvara de exportera till Frankrike och genom hvars försäljning de allena linna medel till sin subsistens. Under det hittillsvarande betungande afgiftssystemet, som hindrar främmande fartyg, hvilka passera omedelbart förbi hamnarne, att i dem inlöpa, har man varit uteslutande hänvisad till några få och gamla, egna fartyg, hvilka segla dåligt och derför som oftast komma för sent fram, för att kunna i rätt tid öfverföra skörden, hvarjemte frakterna, under frånvaron af all främmande konkurrens, stegrats till en alldeles onaturlig höjd. Fritt tillträde för alla flaggor påkallades derföre här, mer än någonstädes, af en bjudande nödvändighet. Regeringen har ock trott sig böra tillmötesgå detta yrkande, och lagens 7:de artikel stadgar derföre: ?Les dispositions qui precedent sont applicables aux colonies de la Martinique, de la Guadeloupe et de la Reunion.? Vär sjöfartstraktats 8:de art., 1:a och 2:a mom., innehåller följande föreskrift: ?Naturoch industrialster från de förenade rikena skola vid införsel till de franska kolonierna, äfvensom naturoch industrialster från Frankrike vid införsel till de förenade rikenas besittningar, åtnjuta alla de rättigheter och förmåner som nu äro eller kunna blifva beviljade hvarje annan mest gynnad europeisk nations lika beskaffade alster. För öfrigt skola de förenade rikenas fartyg i alla afseenden uti de franska kolonierna, vid inlöpandet, under uppehållet derstädes, äfvensom vid utlöpandet, vare sig att de äro lastade eller i barlast och utan afseende å från hvilken ort de komma, behandlas lika med hvarje annan mest gynnad europeisk nations fartyg. Svenska och norska fartyg i de franska kolonierna, och franska fartyg i de förenade rikenas besittningar skola vid inlöpandet, under uppehållet derstädes, äfvensom vid utlöpandet, vare sig att de äro lastade eller i barlast och utan afseende å från hvilken ort de komma, behandlas lika med hvarje annan mest gynnad europeisk natiovs fartyg. Häraf ser man, att vi genom traktaten blifvit ställda i helt annat förhållande till de nämnda kolonierna än till det egentliga Frankrike, ty i kolonialfarten göres alls ingen skilnad, om fartyget är lastadt eller barlastadt, om farten är direkt eller indirekt, utan samma föreskrift gäller för alla fall, nemligen att våra fartyg här skola behandlas Psom hvarje annan mest gynnad europeisk nations?. Följden häraf blef naturligtvis den, att vi enligt den tydning, franska regeringen gaf åt denna föreskrift, hittills måst erlägga en tonnageafgift af 4 fr. 50 cent., och det i både direkt och indirekt fart, både när fartyget var lastadt och när dei var barlastadt. Båsom förhållandena antagligen komma att ställa sig efter den nya lagens emanation, torde emellertid denna — som man lärer finna — i trots af uttryckens bokstafliga lydelse för oss mycket ogynnsamma behanäling komma att öfvergå ill en fullständig befrielse från tonnageafvifts erläggande, till och med i den direkta arten, så framt det nemligen för närvarande Jifves någon nation, som ej är förpligtad att erlägga densamma. Dei vår sjöfartstrak