Aftonbladet – 4 oktober 1866, sida 3

nationerna bäst kunna skiljas frän hvarann. Y) Fransmännen fika efter ära och ryktbar2 I het, tyskarne filosofera och ropa emellanåt -lett heder för das grosse-Vaterland, italieJ I narne älska sin siesta, men danskarnas svag? I het är — att jemt vilja. roa sig. IngenstäkIdes ser man så många leende ansigten som Lli Köpenhamn, ingenstädes klingar ett skratt t I hjertligare. Sorger och olyckor kunna icke störa danskens goda lynne, det är med hans sorg som med barnets, den kommer på fjä.rilsvingar och flyr snart bort igen. I Då man vill tala om Köpenhamn är det Iderföre helt naturligt att man talar om dess nöjen. Vi stiga in en afton i dess kungliga ef) teater. Der står visserligen: Ej blot til I Ilyst?; men detär blott en och annan gång Iden satsen gäller, ty oftast kommer publiIken blott för att more sig. Innan ridån Igår upp så låt oss se oss omkring i salonIgen. Det möter likväl en svårighet, ty en .Idunkel skymning råder öfverallt och iam porna i kronan förmå icke ens upplysa taj ket, hvilket de dock äro närmast. Lampor Ii en teaterljuskrona år 1866, och det i sjelfva Köpenhamn! Ja, så är verkligen förhållandet: Man har varit så upptagen af skådebanans njutningar att man glömt leda in gas, eller också får man söka förklåringen deri, att man så mycket som möjligt velat TI dölja. den brokiga och smaklöst dekorerade salongen -för betraktarens blickar. Ridån går upp och Holbergs komik 1räder in på scenen. Det är den evigt unga Phister som iklädt sig skälmens kläder och aftvingar publiken den ena jubelstormen efter den andra. . Holbergs komedier hafva alltid funnits på danska repertoiren, men måhända aldrig vunnit samma bifall som i vår tid. För blott några få år sedan skydde noblessens damer teaterlogerna de qvällar då ?Barselstuen? uppfördes, nu skynda de tvärtom dit och le så att tårarna rinna när gamle Holbergs qvicka men något för mustiga dialog ljuder från scenen. Köpenhamns teaterpublik anses ega en utmärkt smak, då det gäller verkliga konstnärsprestationer. Det är sannt, men så har den också blifvit bildad af artister sådana som: fru Heiberg, gamla Rosenkilde och Michael. Viehe. Dessa trestjernor hafva nu försvunnit från teaterhimmelen, men till publikens stora glädje glimma vid horisonten andra stjernor som äro i uppgående, strålande af sannt konstnärsgenie. Om också Köpenhamns teater ej mer skall kunna uppnå sin förut obestridda plats, som en-af Europas yppersta, så skall den döde helt säkert alltid blifva en prydnad för sitt land. En dansk konstdomare har nyligen anställt en jemförelse mellan danska och svenska teatern och yttrat, att mot darskarnes spel förefaller svenskarnes som bara vatten, Detta omdöme är dock i: hög grad: orättvist, ty om ock: de svenska artisterna i allmänhet fängslas af ett falskt -maner och hylla en onaturlig pathos, så finns dock bland dem konstnärer som tryggt kunna ställas vid sidan af de danska, utan att af dem fördunklas. Från teatern åka vi på Sporvein? till Tivoli: Hjertat klappar fortare när man träder in genom porten till detta så mångbesjungna Arcadien, dit de nöjeslystna köpenhamnarne strömma i tio tusental när aftonen kommer. Man väntar sig mycket af Tivoli och om man träder dit in när åtta tusen orientaliska lampor och flera tusen gasbloss upplysa parken, så svarar verkligheten i det närmaste mot. föreställningen. Men vid ljussken måste Tivoli ses, ty-an: nars försvinna illusionerna.; Hvimlet mellan de tindrande lamporna gör ett förunderligt intryck, och när det glada, oskyldiga skämtet smattrar från alla sidor tvingas den allvarsammaste att skämta med. Hvart man vänder sig bjudes man på nöjen; rätschbanor och cancandansöser, luftballonger och lindansare, fyrverkerier och päntominer aflösa hvarann, och när man fätt nog af allt detta så kan man ha stort nöje af atti still het betrakta den brokiga folkskaran, som böljar upp: och ned genom allterna. Der trippa nägra sjellandske piger, bararmade och med röda band i håret, der gå arm i arm några Amagerflickor, hvilkas trinda anleten i det närmaste döljas af de fula huf vudbonaderna, som starkt påminna om de såligen afsomnade stockholmska roddarmadammernas hattar. Här stoltserar en husar vid sidan af sin pige, der går en lycklig husfader med sin kära hälft hängande vid ena armen och bärande en liten sofvande kärlekspunt på den andra; Två stojande piltar tölja husfaderns spår, trampande honom på hälarna och slitande i hans rockskjört, men allt detta påhäng kan icke förändra hans leende min, och medgladt sinne njuter han sjelf som ett barn af Tivolis herrligheter. Det är ett stycke Köpenhamns folklif, ett stycke Danmark ! Hör! En Strausservals klingar derborta från den tempellika byggnaden. Tonerna brusa fram mellan tråden som sjungande dryader, de ljuda Tena som fallande yvattdroppar; det är ett musikaliskt vattenfall. Det måste vara Lumhyes orkester. Vi skynda dit, och-se! der står han den gamle musikveteranen, förande sin taktpinne med en ynglings liflighet. Musiken tystnar och en skallande applåd ger högt tillkänna publikens tacksamhet. Här i salongen är den inaste publiken samlad; det kan man se på ti elegansen och på den uppmärksamhet, bvarS med man lyssnar till operamusiken, som 8 pmvexlar med lättare saker, Kom låt oss vända Oss till den elegante unge .mannen, ;om sitter ensam derborta vid bordet, han kall måhända kunna ge oss underrättelse d om en och annan af den hobla publiken. ! Den moderna gråa hatten och den hvita!P nalsduken öfvertyga oss att det är till en a nan af fina verlden vi. vända oss. -Hans) al stärker vår öfvertygelse och vi vilja rycka ! ram med vär första fråga: — Vet ni Kvem len charmanta damen är som sitter vid pehi aren till venster? — Mycket väl, hon står h vår skobutik. — Skobutik! Vårskobutik?tt — Vi se tillfälligtvis på den unge mannens vänder och märka der några svarta ränder, om tvättvattnet icke förmått utplåna. —Z lag arbetar åt Köpenhamns förnämsta skonakare och hon säljer mina arbeten i: bu4 iken. — En skomakare! Det var således !II annan pobless än den. vi. väntade oss. ft 0-0 ot te tr rn 8 fr o-— VANA ÅR KR ec ——— Eg