Aftonbladet – 4 oktober 1866, sida 2

Konungen gaf i går middag å k. slottet. På aftonen besökte den k. familjen jemte sina gäster representationen af Wilhelm Tell å K. Stora teatern. De k. personerna ha i dag, i sällskap med sina gäster, gjort en utfart till Gripsholm. — Ordensdekoration. Konungen af Danmark bar tillåtit hofoch armå instrumentmakaren, krigsrådet P. Schmidt att anlägga och bära den honom af Carl XV förlänade dekoration såsom riddare af Wasaorden. — Medalj. Konung Carl XV har tilldelat danske translatorn, fil. dr I. H. D. Schow, medaljen Litteris et artibus. — Operan Wilhelm Tell åhördes i går af en fullsatt salong och utfördes i allmänhet iörtjenstfullt af samma artister, som här gemenligen samverkat till dess återgifvande. Af Tells hustru, hvars vackra sång i sista akten alltid uteslutes, får man merändels icke höra särdeles mycket, men något önskar man dock alltid få förnimma, och detta kunde man knappast i går. Vi klandranaturligtvis icke mll Fundin, utan de som gifvit henne rollen, hvilken, ehuru obetydlig till omfånget, likväl är af mycken vigt i första aktens ensembler och recitativ. Fru Stenhammar har i Mathildas intagande romans ett af dessa anslående sångnummer, hvari hennes talang klarast framlyser. I den erotiskt heroiska duon med Arnold klingar hennes röst förträffligt tillsammans med hr Arnoldsons, men mot det onaturligt stela i deras samspel måste vi opponera 0ss. Hr Arnoldson tyckes oss i vissa fraser af denna duett något för veklig för att rätt återgifva den djerfve bergsbons förtjusning, och då musiken sjelf i detta nummer är nästan mer än tillräckligt söt?, varna vi dessmera för att ytterligare öfversockra den. För öfrigt har vår värderade primo amoroso i denna roll momenter af en högre lyftning och varmare poesi än man i något annat parti hos honom finner. Hr Behrens är till röst och gestalt en präktig Wilhelm Tell; hans hållning skulle emellertid vinna på något mindre liflighet och tvärheti gesterna. Hr Sandström (Melehthal), hr Willman (Fiärst) och fru Strandberg (Jemmy) utförde sina partier med den talang, de i dem alltid inlagt och hr Ohlson fäktade i sitt så mycket det medgaf. Publiken var festklädd och längs raderna såg man det öfverskott af gaslågor, som all tid har något märkligt att betyda. Efter första aktens slut inträdde de kuvgliga jemte de anförvandter som nu gästa hos dem, och mottogos af folksången.