Aftonbladet – 3 oktober 1866, sida 3

RASET SVEG FESC RSS TR RO TRE GR Rättegångsoch Polissaker. — En skollärare och en prest. Vid Wäddö och Häfverö tingslag har nyligen ett mål afdömts, som är eget nog, och i så måtto anmärkningsvärdt, att man deraf erhåller ett begrepp om beskaffenheten af den andliga verksamhet, som en och annan prest utöfvar inom sin församling, mera till dess demoralisering och skada, än agn, y os domkapitlet i Upsala hade skolläraren i Singö J. W. Kjällin angifvit v. pastorn J. 0. Bredenberg, dels derföre att denne på en juldans, äfvensom vid ett annat tillfälle skulle varit af starka drycker öfverlastad, dels derföreatt nämnde andans man upprepade fänger skulle haft hotande utlåtelser mot Kjällin samt en skeppare vid namn Lindqvist. Domkapitlet remitterade angifvelserna till vederbörande landshöfdinge-embete, som förordnade landsfiskalen Nyman att tilltala pastor Bredenberg inför rätta. Vid första rättegångstillfället bestred pastor Bredenberg de mot honom gjorda angifvelserna. Under de följande rättegångsdagarne hördes flera vittnen å Kjällins sida och ett par å pastor Bredenbergs, nemligen f. kyrkovärden Jan Persson i Söderby och dennes hustru. Mot dessa sednare anfördes jäf af Kjällin. Vi citera ur protokollet de ordalag, i hvilka dessa jäfsanmärkningar framställdes uti en af Kjällin till rätten ingifven skrift: och som förre komministern Bredenberg inkallat kyrkovärden Jan Persson i Söderby-öch hans hustru som motvittnen, får jag som jäf mot dem anföra, att denne man på allmän kommunalstämma med Singö församling den 30 sist!, Juli bland annat ttrade följande: He kunna vi gå sta och lägga fingra på boken oeh svärja på karlar, att presten (Bredenberg) inte har försummat gudstjensten någon söndag här i kyrkan.? Och då alla häpnade af fasa, utropade slutligen v. pastor Bredenberg Af : Åjol: det var första söndagen i adventet likväl, hvilket Jan Persson icke torde förneka och hvarpå jag dessutom åberopar nämndeman Pehr Söderblom, stämmans Pgrande, och bergsprängaren A. G. Anderegon i Backby, som bevis, jemte alla då Nöxvarande, och då härtill kommer att Jan Petsson och hu. stru äro mina up nbara ovänner och argaste fiender, hvilket allt är inom, församlingen allmänt kända saker, så jäfvar jag dem härmed?. — Jäfsanmärkningen 9äkändes icke, enär om Jan Persson och hans hustru äppilystes att de ej egde någon tätlegång med Kjällin, mot hvilken de föröfrigt förklarade Big vara ovänligt sinnade. Af de afhörda vittnenas berättelser framgår hufvudsakligen följande: Olof Ersson hade ej vid ifrågavarande dansgille sett presten vara drucken; men deremot hade hade han hört honom säga, att Lindqvist vore svart till kropp och själP. Vittnet Nordlander hade vid ifrågavarande tillfälle ej sett pastorn fela på gången, som vittnet uttryckte sig, men deremot hört pastorn om samme Lindqvist yttra: att hanskulle trampa ner Lindqvist och låta honom uppätas af svin?. Vittnet Jan Boman uppgaf, att vittnet såväl vid ett dansnöje i Söderby som det ifrågavarande julkalaset i Norrvreta icke funnit Pastorn öfverlastad. Vid ett annat tillfälle, då Pastorn, enligt gammal vana, gått omkring för att upptaga sin lön, hade vittnet emellertid funnit, att regn såsom vittnet uttryckte sig, haft sig en iten sup, men ej varit värre deran, än att han redt sig sjelf. Vid nämnda tillfälle hade storn under samtal med vittnet fällt det utlåtande: att de skulle ha Kjällin från landet och plåga honom, tills han blefve utmattad och derefter honom i sjön, så att han finge simma som en skäl. Vittnet Ånna Boman hade äfven tyckt pastorn tala underligare? än vanligt, då han vid ett tillfälle kom till henne, för att upptaga 1önen. Om Kjällin hade han då bland annat haft det utlåtande, att han skulle plåga denne, så att han krälade som en orm på jorden och der-. efter kastas i sjön, så att han skulle få simma som en skäl. Vittnet Malena Sjölander hade också tyckt pastorn vara besynnerli . då han en fån tog Jr lönen hos hennes husbonde. Kjälin hade då äfven varit föremål för hans ovilja, som gifvit sig luft i följande opassande ord: att Kjällin vore den bittraste orm på jorden?, samt att han, pastorn, skulle dräpa Kjällin som man dräper en lus oeh sedan kasta honom i Singöfjärden, Tea andra vittnen ha blifvit hörda i målet, som fritagit rastorn från att ha varit drucken vid anna tillfällen. Deremot hade ett par af lem hört honom likaledes tala illa om jällin. Så hade pastorn bland annat yttrat till vittnet Anders Ericsson, att om det också skulle kosta honom det rödaste fuld. så skulle han ha Kjällin och dennes familj från landet och kasta dem i Singöfjärden. För att visa, att pastorn icke stannat vid hot, utan att han äfven sökt sätta detta hot i verket, inlemnade Kjällin till rätten ett protokoll, fördt inför -skolrådet i Singö vid sammanträde den 15 Oktober 1865, hvarvid närvarande voro: kyrkovärdarne Jan Persson och Jan Ersson, samt bröderna J. Söderlund i Fogdö, M. Westerlund i Boda, Jan Boman i Söderby, Olof Ersson i Backby och O.: Wickberg i Tranvik, skolrådets ledamöter. Protokollets första paragraf lyder: Upplästes högvördiga domkapitlets utslag å f. komministern i Singö Bredenbergs framställninar om skolläraren J. W. Kjällin, gifvet den 2 ugusti 1865, hvilket förvist ärendet till ny randläggning, och beslöt skolrådet enhälligt att, å länge Kjällin fortsatte att, såsom under sedaste tiden, skioka sig ordentligt, uppskjita lenna sg . men att så snart fan åter öretoge sig Däge stridande mot den Srdning och flit, som tillhör en skollärare, eller sned u tudsighet bemötte församlingens presterskap, åter ipptaga den af högvördiga domkapitlet hänkjutna saken, -etc., upplysande härjemte Kjälin att han aldrig fått någon delaf lomkapitleta örenämnda utslag. I sina slutpåståenden anför Kjellin, att vittesmålen tydligen utvisa att pastorn varit af ruet berör vettet, då han fällt de yttranden, om vittnena omförmält. lan parterna öfverlemnat målet, meddelades tslng. hvarar vi referera följande: PBeträffande idare sjelfva angifvelserna och deribland först