Aftonbladet – 2 oktober 1866, sida 3

8te tå aar vin sadan kunde ju inredas med all Ons värd comfort. När jag säger en kasern, så menar ja nuturligtvis två; ty det är klart-attmun karne skola ha en och nunnorna en: Ja ber er vara öfvertygad om, att detta kon sig af ren glömska. Hvarje representerad orden skulle insänd: en exposå af ordensreglorna och af de re sultater som af dem vunnits. Detta skull bli mycket intressant och mycket lärorikt nnu ett medel finnes till att stegra intresset det vore att på expositionen samla — na turligtvis blott ur historisk och arkeologisk synpunkt — klostrens skatter?, icke pen DIN assOrNa, såsom någon elak grobiar skulle kunna tro, utan de verkliga skatterna relikerna och aflatsbrefven. Åh! iden ä) icke så illa. Tänk er bara bland alla desss tusende främlingar, klädda på tusentals olika sätt, en samling munkar af alla fär er, på det bizarraste utpyntade, rakade pi ufvudet liksom kineser med blott en liten frans af hår, löpande rundt omkring, med nakna fötter i splitter nya sandaler och alldeles ny kåpa också, något som ej kan skada, och föröfrigt propra och nätta från hjessan till fotabjellet! Åh, effekten skulle bli makalös! De komme att likna aktörer — ni förlåter denna profana jemförelse? — som om qvällen skulle figurera i ?Den blodiga nunnan? på teatern, men som röäde sig med att exponera sig i sina kostymer! Det är väl inte bara för att gapa på husväggarne heller som folk från provinsen el: ler utlandet komma till Paris; invånarne äro väl till för någon orsaks skull också. Munkar, flanerande på boulevarderna, blandade om hvarandra med turcos och spahis, som också ha kåpor! Capuciner och spahis och mathuriner med rödt och blått kors på sina hvita kåpor! Turcos och Maria-systrar, klädda i violett och den obefläckade aflelsens jungfrur i azurblått! På det sättet skulle våra gator få relief och expositionen skulle draga folk; alla skulle finna sin uträkning dervid. Jag hav nu afgifvit min id: min mission är slut; Allmänna meningen får göra 1esten! Att ?kläda bår? är en konst den som landra och behöfver studier, om också ej så omfattande. Ett tillfälle dertill erbjuder sig för närvarande i Paris, äfven för främlingar, och det är af denna anledning vi framlägga för våra läsare följande causerie ur en Parisertidning för den 23 September: Konsten att coiffera är en historisk konst. Vi skulle alldeles icke bli öfverraskade om man en vacker dag vid letandet i gamla Imanuskripter fick veta, att hrr Phidias och Praxiteles hade, innan de skulpterade chevelyren på Apollo, Jupiter, Hercules, Diana leller Niobes döttrar, trgit lektioner hos den förnämste coiffeuren i Athen. Att coiffera är verkligen en konst. Beviset derpå är, att Ovidius besjungit den. Författaren till Ars amandi har varit så artig att beskrifva qvinnans coiffyr på hans tid. Andra ha efter honom besjungit det tjusande behag som coiffeurens talang förI mådde skänka åt en Octavias, kojsar Augusti nigce, åt en Plantillas, Caracallas gemål, fina anletsdrag. De franska coiffurerna ha också sin hiI storia, hvars mest lysande blad ha skrifvits laf fantasien, någon gång också af extravagansen. Den vackraste epoken för konIsten att kläda fruntimren i håret var från Ludvig XIII:s till slutet af Ludvig XVI:s regering. Mot slutet af sjuttonde seklet blefvo damernas coiffurer drifna så i höjIden, att byggmästarne måste göra ingånfe till väningarne högre än förr. År 788 fann man på coiffuren Belle-Poule, till minne af den batalj, som fregatten med detta namn levererade engelsmännen. Det karakteristiska i denna coiffure var en liten fregatt, färdig till strid, som stoltserade bland de rika vågorna af Jockar och flätor! På den tiden brukade de eleganta damerna också att aptera sina hufvuden till en liten blomsterpärterr eller till en butik för barnleksaker! Som man ser, finnes ingenting nytt under en coifteursalongs ljuskroror. Modet är qvinna, och ju mer det bytes om, desto mer är det samma sak?, såsom Alphonse Karr sade om Juli-regeringens politik. Men alla dessa öfverdrifna transformationer i frisyren ha tradition för sig, den konsten och smaken ha i uppdrag att föreviga. Det är för att konservera dessa artistiska reglor, som ?Socit de secours mutuels de coiffeurs? i Paris nedsatt en coiffure-kommission, hvilken har i uppdrag att ordna kurser och skolor i härklädningskonst. Från den 28 September komma de skickligaste hårartister att tre gånger i veckan afslöja hemligheten af det behag, som kan dölja sig i en lock friserad å la Louis XV, å la Marie-Antoinette, å la princesse de Lamballe, å la Pompadour. Det är på dessa tre dagar i veckan som hrr professorer i bäårklädning skola för sina lärjungar experimentera i den högre, moderna hårfantasien. Både från utlandet och från landsorten mottagas elever. Coiffeurerne: i Paris äro de egentliga läromästarne, men täflare från andra håll få också uppträda; hårtången ligger glödgad för hela verlden! Det är endast klåpare, som biänna fingrarne på sie I morgon blir en inaugurationsfest i Salle Valentino med musik, då de skickligaste coiffeurer skola uppbjuda all sin förmåga i sitt fack. Man väntar en elegant och talrik publik. Skulle ej coifferings-konsten kunna vera på en gång instruktiv och roande? Hvarför icke? Boileau, herrskaren på fraoska parnassen, har att tacka för åtminstone hälften af sitt anseende just majestätet i denna kolossala peruk, som i våra dagar framkallar skrattsalvor. et var jordbäfning här om morgonen på flere orter i Frankrike, och i Paris äfven, såsom man minnes, och parisarne blefvo ytterligt förskräckta när den förmärktes, fastän de länge vetat och sagt, att de vandra på en vulkan. Nu vet man, att Frankrike och England täfla med hvarandra att komma först i allt, men att denna täflan