Aftonbladet – 1 oktober 1866, sida 3

utt CHUru Kejsaren alrest tll DlarTita, atv I hans vänner dock icke utan oro öfver hans helsa; ehuru ingen fara för ögonblicket är I för handen, vet man dock ur god källa, att kejsarens medicinska rådgifvare anbefalla: försigtighet och varnat hovom för de ?allvarsamma följderna?, om han öfverskrider deras råd. ?Kejsarens vilja är? — fortfar bladet — ?af så utomordentligt stor vigt i Frankrike, och afgörandet af de mest invecklade frågor beror så helt och hållet af honom, att hans förmögenheters och hans omdömes frihet från alla hämmande inflytelser är af största vigt. Omkring den kejserliga tronen och omkring Hans M:ts person verka stridiga krafter, hvilka draga honom åt olika och motsatta: håll och som gerna skulle vilja leda hans beslut för sina särskilda ändamål. Ehuru deras inflytande under vanliga förhållanden är blott obetydligt märkbart och så länge denl herrskande anden pjuter sin fulla frihet, så torde det dock icke vara så lätt att motstå detsamma, då själsenergien nedsättes genom kroppsliga lidanden. Dessa störande krafter, dessa rivaliserande hoffraktioner ledas af två personer med hög rang, af hvilka den ena nyligen reste före kejsaren till Biarriiz (kejsarinnan) och den andra under någon tid vederqvickt sig vid Genevesjöns stränder (prins Napoleon). Skulle någon svår. händelse aflägsna kejsaren från hans -plats-i spetsen för regeringen eller endast komma den sällsynta verksamhet att afmattas, på hvilken han bittills visat prof, så skulle utan tvifvel mången af de europeiska lifsfrågor, som nu vänta sitt afgörande af kejsarens vilja, erhålla en annan lösning, än den han kunde vara benägen att gifva dem. Bland dessa skall ingen gifva allversammare orsak till rivalitet än den romerska frågan, i hvilken, såsom man vet, Biarritz partiets tendenser äro strängt konservativa och ultramontana, hvaremot den politiska skolan i Prangins uppenbart eftersträfvar frihetens och nationalitetens seger.? ENGLAND. Ett reformmöte, mera talrikt besökt och ännu mer aktningsbjudande än mötet i Birmingham har hållits utanför Manchester. Man uppskattar till 300,000 det antal afarbetare och små yrkesidkare, som strömmat dit. från alla håll i granskapet för att aninga reformligans resolutioner, hvilka öfverallt äro identiska i hufvudsaken. Till Bright framlemnades på aftonen i Freetrade Halli närvaro af tio tusen personer, som lifligt åfvo sitt bifall tillkänna, eo adress, hvilen uttalade Lancashirebefolkningens beundran, tillgifvenhet och förtroende för den utmärkte folkledaren. Denna demonstration, den vackraste en offentlig man kan önska sig, besvarade Bright såsom en äkta statsman egnar och anstår, ehuru han icke sparade på hugg ät sina motståndare, tories och deras bundsförvandter, de affälliga 1liberala. Han framhöll alla de tjenster, som kronan gjort i afseerde å rösträttens utsträckning samt den påtryckning, som drottning Victoria flera gånger utöfvat på parlamentet att efterkomma folkets önskningar; det var således hvarken mot dynastien eller mot den allmänca ordningen rörelsen var riktad utan mot ett litet antal män, som vilja göra regeringen till en kasträttighet och som regera mer i sitt eget än i hela landets: intresse. Bright har hittills utan protest eller förbehåll antagit reformligans program samt de resolutioner om allmän rösträtt, som beslutits å folkmötena, men vid en bankett, som efter. mötet gafs för honom, uttalade han sig mot: en så absolut ! utsträc ning af rösträtten. Han framställde : de allmänna dragen af en reform, sådan han ville ha den satt i verket och ansåg den möjlig, och tillade, att då en statsman ser en-aktningsbjudande rörelse uppstå och tillväxa till örmån för något framsteg, är det, äfven om detta framsteg: går längre än som i hans tanke är förnuftigt och verkställbart, icke hans pligt att bekämpa denna rörelse eller hålla sig på afstånd från densamma; utan att understöda den och deraf draga den största vinst, som är möjlig, i den saks intresse, som han auser vara sann och rättvis. — Dessa förklaringar, som antyda hvilken ställniog Bright ämnar intaga i agitationen, mottogos med stort bifall af de närvarande, bland; hvilka: flera af reformligans förnämsta chefer befunno sig. TYSKLAND. Grefve Bismarck har vunnit en ny seger i fråga om beviljandet af ett statelån om 60 mill. thaler.. Regeringens förslag har blifvit antaget af representantkammaren med stor majoritet. Mot förslaget uppträdde isynnerhet Virchow och Twesten. Den förre har i de flesta frågor bibehållit sin oppositionella ståndpunkt och förklarat regeringens åtgärder inkonstitutionella. Twesten deremot har i flera vigtiga frågor ställt sig på regeringens sida och till och med i afseende på lånet gått regeringen till mötes genom ett mäklingsförslag, som dock afsåg att få den s. k. statsskatten? på ett eller annat sätt dragen under kammarens kontroll. Detta försök misslyckades; regeringen behåller full myndighet öfver denna Pkronans reservfond för oförutsedda tillfällen?, och oppositionen är ytterligare tillbakaträngd. Saken underlättades för regeringen derigenom att en summa motsvarande den som skall upplånas, inkommit i klin gande mynt i statens kassor genom de krigskontributioner grefve Bismarck ålagt sina besegrade motståndare, för att icke tala om den förökning af landets materiella bjelpkällor, som blir en följd af Preussens territoriella tillökniog. I allmänhet tyckes man resonera så, att då ministåren gjort ett så utmärkt bruk af kronans medel, och kunde göra det just genom att utan betänkande undandraga sig kammarens kontroll, så förtjenar den det förtroende, att de medel som genom dess politik strömma in i kassan, blifva ställda till kronans disposition. Det var denna välföreedda kassa som satte ministåren i stånd att emot kammerens vilja eröfra hertigdömena; af den bestriddes mot kammarens vilja utgifterna för mobiliseringen 1866: öch en kassa som uträttat så stora ting, bör ej blott bibehållas utan dertill förökas. Grefve Bismarck fordrade under debatten rent af ett förtroendevotum i denna mal af kharmmanan då dan vmtländata Amnle: önDrmLtsba MM