Aftonbladet – 29 september 1866, sida 3

Svensk jernvägsmateriel. Hr Redaktör! . Då ni med en liberalitet, som jag alltid kall tacksamt erkänna, lemnät ram 1 er idning för min förra artikel rörande ofvanvämnda fråga, så gör jag mig förvissad att si med samma välvilja äfven skall delgifra llmänheten mitt svar på de anmärkningar, hvilka, riktade mot min artikel, blifvit inagna omedelbart efter densamma i Aftonoladet n:r 183 för den 9 d:s. Mitt svar skall blifva så kort som möjligt medan försigtigheten bjuder mig att hafva ågon ammunition i reserv för den med detaljerna af ämnet förtrogne?, hvilken anmärkningarnes författare uppkallat till sitt biträde. Så tillvida har min ärtikel redan haft god verkan, . att den stränge anmärkaren blifvit något mera human i sitt framställningssätt; han begagnar ä längre slagorden: ?Jernvägsstyrelsens, för den oinvigde oförklarligs smak för utländska tillverkniogar?, antagligen derföre att han nu ändtligen, åtminstone delvis, blifvit invigd i åtskilligt som förr antingen syntes honom obegripligt eller hvarom han saknade all kännedom. Han har också modifierat sina stränga tillvitelser emot den för honom så misshagliga jernvägsstyrelsen, och han afskjuter nu, jemförelsevis åtminstone, mindre insinuationsprojektiler mot nämnde styrelse. Men deremot vredgas han så mycket mera å mig, fastän jag rätteligen borde erhålla hans tacksägelser, då jag gjort mig den stora mödan att upplysa honom om en mängd sakförhållanden och rätta hans begångna misstag. I afsigt att förringa verkningarne af mitt uppträdande och göra mig misstänkt hos allmänheten, betecknas jag som en ensidig målsman för jernvägsstyrelsen? — och likväl känner hen ganska väl, hvad äfven ni, hr redaktör, kan vitsorda, att jag ej tillhör och är fullkomligt oberoende af jernvägsstyrelsen. Men till mitt skaplynne hörer, att, efter måttet af mina krafter, bekämpa orättvisa och öfversitteri äfven hos mina vänner. För öfrigt — hvilken af oss gör sig rätteligen skyldig till ensidighet, d. v. s. till partiskhet — den som framlägger konstaterade fakta eller den som bemödar sig att förvränga dessa fakta? För att nu bemantla de förhastade och oriktiga slutsatser som anmärkniogarnes författare dragit af företeelsen med de begge i industripalatset utställda ryktbarvordna jernvägsskenorna — huru tillvägagår han? Jo, han vill tussa utställaren af dessa skenor på mig, fastän det är uppenbart att denne alls ingen andel eger uti det missgrepp som anmärkaren och flera med honom, gjort sig skyldiga till. En sådan manöver kan möjligen anses fintlig, men precist honett är den: icke. Vidare vredgas han öfver mina betraktelser i anledning af det apokryfiska lokomotivet: det åstadkommer nästan mera buller i sin obefintlighet, än om det varit i full gång på expositionen. Han förklarar det Prent ut sagdt vara ett hån mot de svenska fabrikanterna, då jag dristade påstå att tillverkningen af svenska lokomotiver äfven kan utgöra ett fält, öppet för konkurrensen och spekulationen. en han har ju sjelf uppgi vit att en fabrikant varit betänkt uppå att exponera ett lokomotiv, och bekräftar icke denna omständighet — förutsatt att hans uppgift är sann — att någon i realiteten ville håna?, men Gud vet hvem. Beklagansvärde anmärkare! Här har han ju synbarligen fastnat i sin egen snara? Men trogen sin ovilja mot jernvägsstyrelsen i anmärkaren som en möjlig sansolikhet?, att styrelsen icke skulle för statens räkning hafva inköpt det. utställda lokomotivet; han anstränger hela sin uppfinningsförmåga för att angifva alla de ursäkter som styrelsen skulle begagna. Jag åter tager mig friheten, med samma rätt som han, att såsom en ganska sannolik möjlighet antaga, det köp skulle uppgjorts, förutsatt naturligtvis att lokomotivet varit för statens jernvägar användbart; ty påtagligen vore det för staten särdeles fördelaktigt och för styrelsen vida beqvämligare att, utan föregående underhandlingar, beställning och tidsntdrägt, kunva erhålla follfärdiga och välarbetade lokomotiver. Och är det väl troligt att, då styrelsen numera företrädesvis begagnar svensk materiel, när sådan är lika god och ej dyrare än den utländska, just detta lokomotiv skulle ratats? Nu kastar sig anmärkaren begärligt på de tolf lokomotiverna?, som i år bestälts uti England, och så kommer han riktigt i farten för den apokryfiska lokomotiv-!abri kantens räkning. Med mycken belåtenhet erinrar han, att jag icke ?kunnat omtala att