Aftonbladet – 29 september 1866, sida 2

vattenbrynet, och snart slickade vågorna den nedre kanten af den nedsjunkande maekinen. Det är af största vigt att de fyra sidorna på denna mer eller mindre fyrkantiga massa samtidigt beröra vattenytan, ty i annat fall tränger vattnet in i klockan. Nedsjunkandet måste äfven ske långsamt och småningom, med fara att annarstöror: saka en hastig död. Huru dessa menniskor kunna andas under vattnet, är den första fråga man härvidlag måste göra sig. I medelpunkten af klockans tak befinner sig ett hål, hvarest är insatt ett kopparrör, hvars öfversta ända står i förbindelse med en luftpump, som fyra män sätta i rörelse. Dykarne ha sålunda luft, och ljus sakna de icke heller. Tolf konvexa glaslinser, hvar och en åtta till nio tum i diameter oeh fast infogade i kopparringar, samla de af vattnet uppsupna ljusstrålarne. I vissa fall skyddar man dessa fönster medelst ett jerngaller. Ljuset, som intränger i klockan, vexlar allt efter vattnets djup och beskaffenhet. På de ställen, der vattnet är sandblandadt, råkar dykaren i ett slags skymning eller undervattensdimma och måste tända sin lampa. Vanligtvis är ljuset tillräckligt starkt för att tilllåta en att läsa en temligen fin stil. Man berättar till och med en anekdot om ett fruntimmer, som skref ett bref derinne och daterade det: ?Den 16 Juni 18..., på hafsbotten.? På min fråga, huru de stackars arbetarne hade det dernere i klockan, svarade uppsynivgsmannen, att de må förträffligt (they enjoy every comfort). De ha ju bänkar att ati sitta på, en träslå att hålla fötterna på och en hel attiralj af verktyg och husgeråd upphängda på ett rep-eller på krokar på de tjocka jernväggarpa till denna bydda, lika