Aftonbladet – 26 september 1866, sida 3

.J dock gjort ingeniörerna många bekymme genom svårigheten att för densamma få sta I diga fästen i de djupa lerlagren, rullar ban tåget fram öfver Fyrisvall, ?en jord, sor burit skördar i mer än tusen år?, och ma I ser framför sig Upsala slott och domkyrka I vördnadsbjudande erinringar derom, att dej stad man nalkas, icke daterar sig från igår utan är rik på anor och minnen. Det ä dock icke vid dessa vi nu vilja uppehåll oss. Sjelfva anledningen till festlighetern ger oss en osökt anledning att, med al respekt för det historiska, det klassiska Up sala, dock företrädesvis egna vår uppmärk samhet åt det unga, det nya, det lefvand Upsala. ) Vi göra dock först en liten digression I för att tala ett par ord om sjelfva festtåget Baningeniören Frisell och maskiningeniö ren frih. v. Diben befunno sig å lokomo tivet, och i deras händer, så mycket det pi dem berodde, hvilade ansvaret för mins hundra för landet dyrbara personers lif — vidjtillfället. — Med rask fart gled tåget un der klingande spel fram. mot sitt mål. En och annan af de medföljande passa gerarne hade möjligen med en viss oro be märkt, att man en minut före tågets afgång från Stockholm ännu hamrade på den jern bro, som leder öfver vägundergången i än: dan af Barnhusträdgårdsgatan; hade vidare under vägen erinrat sig Frösunda-bankens ostadighet, hvartill kom att man tyckte det jernvägsarbetets afslutande här och hvar förrådde någon brådska. De flesta hade dock icke sinne att anställa några oangenäma betraktelser på denna åt glädjen egnade dag. Med undantag af en liten lucka i det högvigtiga ceremonielet för dagen, bestående deri, att ingen af festbestyrelsens ledamöter var konungen till möte vid det förut omnämnda Bergsbrunna, gick allt lyckligt och väl, och festtåget stannade på utsatt tid i den rymliga banhallen. Hvad som der tilldrog sig är förut kändt. I afseende på de ord, med vika konungen förklarade banan öppnad, har festbeskrifvarne ej kunnat komma riktigt öfverens. Ett par af dem ba uppgifvit, att dessa föllo sålunda : ?Härmed förklarar jag Norra stambanan öppnad.? Andra åter hafva berättat, att kungen sade: ?Härmed förklarar jag norra stambanan öppnad för allmänheten.? Dermed må nu vara hurusom helst. Det säkra är, att norra stambanan nu verkligen befares af allmänheten, samt att trafiken derpå sedan festdagen varit sördelesliflig. Det torde komma att hvimla af hvitmössor på dessa tåg och inom tredje klassens vagnar torde der ofta föreko:. ma studentsång och ungdomlig munterhet. Om den nye direktören öfver K. M:ts spektakler åter sätter ned sina något orimliga pretentioner, torde också de kongl. teatrarne, som nyss börjat sin vintersaison, få flitiga besökare från Upsala. s Utanför stationshuset på den dervarande rymliga planen paraderade Upsala skarpskyttekår med utmärkt hållning och utrustad med sin egen fulltaliga och väl öfvade musikkår. Skarpskyttarne bildade hay från stationshusets trappa, och der nedanför stodo studenterna i fyrkant, samlade under sina vackra fanor. Platsen utanför stationshuset, liksom hela vägen dit öfver stadsåkrarne, fylldes för öfrigt af en-oräknelig menniskomassa, ökad af landtbor, af hvilka många aldrig förut hört ett bantågs ånghvissla, sett ett loklametiv?, och ännu mindre ett festtåg. De trängde sig nyfiket in på majestätet, då han med drottningen skulle passera fram till den erkebiskopliga vagnen, som höll på Kungsgatan nedanför stationsplanen, och ett par kraftigt yttrade Sur vägen! förmådde knappast att öppna en passage genom hoparne. I afseende på festligheterna föröfrigt tilllåter sig blyertstecknaren att tillägga, att festmiddagen bivistades af 210 personer, samt att platserna på förband voro upptagna af så många hungriga, att någon biljett ej stod att få under de två sista dagarne. Någonting eget i Upsala var en stor festmiddag utan sång. Norra stambanans invigning var för apsalienserna en verklig högtid, ty desågo nu en af sina käraste önskningar, länge säckad, gå i fullbordan. Rättvisan fordrar äfven det erkännande, att Upsala samhälle, för att erhålla en jernväg till sin port, proportionsvis gjort flere uppoffringar än många andra samhällen, som samma lycka vederfarits. Säkert är också, att jernvägen kraftigt skall bidraga att höja den lifaktighet, som staden under de sednaste åren utvecklat. Den njöt länge af ett nordiskt dolce far niente, och höll på att i fråga om len materiella utvecklingen komma lära efter sin samtid. Men den:har nu helt hastigt och med en hurtighet som väcker intresse hos alla, hvilka ej på den sednaste tiden ha varit i tillfälle att besöka staden, sträfvat att godtgöra sin gamla, konservaiva tröghet, och gått framåt i byggnader, allmänna platsers förskönande, i nyttiga ndustriella företag, på ett särdeles berömvärdt sätt. En ny frisk vind synes ha börjat olåsa öfver Fyrisvall, skakande det gamla lammet från staden. Stationen är belägen ett stycke till höger om Waksalagatan, då man kommer från orget; Stationen är en ståtlig, orappad byggnad af tegel, med en något utsprinsande facad, brutna tak och låga flyglar, lutande med små spetsiga torn. Byggnadstilen är egendomlig och gör ett godt inryck. Banhallen är helt och hållet öfveroyggd, med fönster å taket. Den är stor ch ljus, liksom väntsalar och öfriga 1osaler. Planen framför stationshuset är stenlagd och planterad, och derifrån leder en körväg ned till den ståtliga nya gata, som här löper längs med stadens ytterkant åt detta häll. Denna gata, som har en ansenlig