Aftonbladet – 26 september 1866, sida 2

letta ansvar att vara den enskilde inför ud — hur lockande, säger jag, det för ionom måste vara, när han varsnar en tarkt organiserad kyrka, som sjelf åtager ig det ansvarsfulla kallet att prestera fulltänuvig och oförfalskad sanning och ej till varje enskild, skjuter ifrån sig detta anvar. Naturligtvis bjudes oss denna utsigt ngenstädes med så mycken suffisance, som den romersk-katolska kyrkan, detta storurtade salighetsinstitutt, som bereder oss illtälle att få vårt eviga lif assureradt med en nästan juridiskt bindande giltighet. Då let nu likväl ej hos oss lyckats romerska kyrkan att fånga ens så mycket som den minsta småfisk i sina jemnt och ständigt utlagda garn, så kan jag ej finna skälet dertill i något annat än de grufliga föreställningar, som allt fråa barndomen bibringas oss om dess djupa fö derf och ogudlighet. När en af vår allmoge vill antyda, att någon är en smula sinnesförvirrad, säoer han ju också, att vederbörande är Pkatholsk i Hovedet?, och katolicismen är i hans ögon alldeles afgjordt en blandning af galenskap och afgudadyrkan, medan han aldrig kört eå mycket ondt om gru dtvigianismen, Johnsonianismen, mormonismen och alla de andra -ismer4, som hans föräldrar icke kände och mot hvilka de derföre ej kunnat uppfostra honom till en sådan fiendskap. En sekt som qväkarnes, t. ex., hvars sträfvande är riktadt på den mest obundna individualism och bort ifrån alla kyrkliga salighetsinstitutioner, har sålunda så godt som ingen genklang vunnit i vårt land. Deremot misstager man sig näppeligen, om man söker grunden till den starka utbredning, de tre förut nämnda riktningarne haft och fortfarande ha, i den omsorg, hvarmed de alla tre, hvar på sitt sätt, begränsa sitt kyrkobegrepp, och den säkerhet, hvarmed de uppträda med anspråk p. att vara i besittning af den enda galiggörande, odelade och absoluta sanningen. Här finns nemligen tillgång för hvarje smak. De hos hvilka förståndet är starkast utveckladt och som alltid behöfva något att grubbla öfver, de som uppfatta religionen såsom insigt i en objektiv sanning, kunna följa den herrskande ortodoxa riktningen, der deras behof fioner full tillfredsställelse i sysselsättningen med de oändliga subtilit terna i bekännelse och lära, och der den dogmatiska vetenskapen uppför ett, som det tyckes ogenomträngligt bålverk omkring tron. Jag har förut haft tillfälle att anmärka, att det är denna riktning, den s. k. Johnsonianska, som synes mest harmoniera med det norska folkets nationalkarakter, med dess böjelse för förståndsmässigt grubblande. De äter, för hvilka detta är för ansträngande, de som ej kunna följa med på den änd ösa vandring genom den dogmatiska spesulationens Jabyrinth, dit Johnsonianismen drager sina anhängare med sig, de finna i Grundtvigianismen en religion, hvilkens dogmatiska innehåll är så enkelt och lättfattligt, att ett barn kan tillegna sig det, ochi hvilken allt öfverflyttas på känslans och den oreflekterande, omedelbara tillvarons områden. Grundtvigianismen är förnämligast en religion för personer med liflig känsla eller, såsom motståndarne påstå, folk af lätt humör; der frågas hvarken efter Augustana eller Formula concordize, det äskas blott att man skall sätta ovilkorlig lit till ?det lilla ordet från Herrans mun? och det sakrament, som sluter sig dertill; och i denna tro.finna de detta samma absoluta, som de ortodoxa söka på annan väg, och på sådant sätt är allt godt och väl. När jag efter dessa tvenne riktningar inom kyrkan nämner mormonismen, denna sekt, som man skulle vara hugad att anvisa en plats så långt som möjligt utanför henne, så gör jag det dels derföre att den i numeriskt hänseende står statskyrkan närmare än något annat cissentersamfund, dels derföre att det behof, som drifver så många öfver från den officiella protestantiska statskyrkan till mormonismen, är detsamma som det, hvilket leder andra att söka sin tillflykt i Johnsonianismens eller Grundtvigianismens ytterligheter: behofvet af någonting visst och säkert. Och det är just ett sådant mormonaposteln bjuder sina åhörare med så mycken tillförsigt; tron är afskaffad, i dess ställe träder vissheten. ?De sista dagarnes heliga?, så lyda hans ord, veta att herren talat i denna tid, att den helige andas gåfvor uppenbara sig i dessa dagar genom drömmar, syner, talande med tungomål, profetior, mirakler, helbregdelse af sjuka; de sista dagarnes heliga ha hunnnit fram till visshet om sanningen.? Man kan tänka sig, hur öfverraskande det bör vara för den enfaldige mannen af allmogen, som i sin bibel läst om de många underliga tecknen och nädegäfvorna i kyrkans första dagar, som ej kunnat få reda på hvarför dessa kraftiga vittnesbörd numera aldrig visa sig, och som kanske redan i sitt hjerta börjat fatta misstanke till denna statskyrka, hvilken så alldeles tyckes sakna hvarje påtaglig auktoritet — hur öfverraskande det bör vara för honom att höra mormonpredikantens försäkran, att Gud tydligen betecknat de sista dagarnes helige såsom sina utvalde, i det att hanrikligen tilldelat dem de i bibeln omtalade nådegåfvor, hvilka deremot nekas dem, som sjelfva kalla sig kristna. Det sednare kunna åhörarne ej förneka, och när så proselytmakaren på köpet börjar utlägga de gammaloch ny-testamentliga profetiorna och liknelserna på samma handgripliga sätt, hvarpå åhörarne sjelfve i sin erkeprotestantiska tro på bibelns gudomlighet alltid gjort, och får allsammans att al:deles förträtfligt passa in på mormonsamfundet; då vet den halfvägs öfvervunne åhöraren intet annat att komma fram med än den förundrade fråsvan : ?Men